Ricky Linden logo

Back to texts

Kreativitet emot ångest

Fotoprojekt och filosofisk analys om självskadebeteende

Examensarbete / Degree thesis / Opinnäyte
2016 Arcada

[pdf på svenska]

Abstract

The intention of the degree thesis is to raise awareness of self-harm (wounds that are cut in the own body without the intention to commit suicide) and the anxiety behind it mainly through philosophy, as well as to present some kind of theoretical solution. A few practical examples are taken from my photo project "Hope to Quit" (self-harmers sent me letters with their personal experiences that I documented). The thesis argues that in the society of today, an individual can more easily than before, enter an existential crisis, because religion has lost ground in western society (however, the intention of the thesis is not to overthrow or accept either atheism nor religion as a universal solution - the thesis argues that an individual has to find an individual solution), and over time the trend has become that the question of the meaning of life is a teenage question (which also self-harm mainly is). Existentialism (a philosophy that looks at the world from the inside, free from a god) is a read thread for the thesis with thinkers that stand in relation to it in one way or another (mainly the philosophers Søren Kierkegaard and Friedrich Nietzsche but also the writer Karl-Ove Knausgård, logo therapist Viktor E. Frankl and self-harm-expert Sofia Åkerman). One solution could be that the person that suffers from anxiety realizes that anxiety can be the reaction that she is not herself and she has to fight a hard fight to become this self, find her worth and create in some extent something that would be meaningful for the individual in question. Theoretically this thesis can perhaps underline some important aspects for an individual who suffers of anxiety/self-harm, but the thesis does not claim that any of this is certain or would apply to all cases.

Sammandrag

Syftet med följande examensarbete är att öka förståelsen för självskadebeteende (sår som skärs i den egna kroppen utan intention att dö) och den bakomliggande ångesten främst via filosofin, samt att presentera en eventuell teoretisk lösning. Några praktiska exempel fås ifrån mitt fotoprojekt ”Hope to Quit” (självskadare skickar mig brev med sina personliga upplevelser som jag sedan dokumenterar). Arbetet argumenterar att i dagens samhälle kan en människa få existentiell ångest eftersom religion tappat grepp i väst (men arbetet avser inte att förkasta eller godkänna vare sig ateism eller religion som lösning – arbetet argumenterar att individen måste välja själv) och med tiden har trenden blivit att frågan om livets mening är en tonårsfråga (vilket även självskadeproblemet främst är). Existentialismen (en filosofi som behandlar världen inifrån, fritt från en gud) är en röd tråd för arbetet med tänkare som på ett eller annat sätt står i relation till den (främst filosoferna Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche men också nutidsförfattaren Karl-Ove Knausgård, logoterapeuten Viktor E. Frankl och självskadeexperten Sofia Åkerman). En lösning kunde tänkas vara att en person som lider av ångest inser att ångesten kan vara reaktionen av att personen inte är sig själv och att denne måste kämpa den tunga kampen emot detta själv, finna sitt värde och skapa i någon bemärkelse någonting som känns meningsfullt för individen. Rent teoretiskt kan arbetet tänkas lyfta fram vettiga aspekter för en människa som lider av ångest och/eller självskadebeteende, men det understryks att vad arbetet presenterar ingalunda är säkert, eller skulle gälla alla fall.

Tiivistelmä

Tämän opinnäytetyön tarkoitus on kasvattaa tietoisuutta itsetuhoisuutta (omaan kehoon aiheutetut viillot ilman kuolemanaikomusta) ja sen taustalla olevaa ahdistusta pääosin filosofian kautta. Tämä työ pyrkii myös esittämään mahdollisen teoreettisen ratkaisun ongelmaan. Muutama käytännön esimerkki tuodaan esille valokuvaprojektini "Hope to Quit" kautta, jossa olen dokumentoinut itsetuhoisten ihmisten lähettämiä kirjeitä minulle omista henkilökohtaisista kokemuksistaan. Tämä opinnäytetyö argumentoi sen puolesta, että nyky-yhteiskunnassa ihminen voi saada eksistentiaalista ahdistusta sen takia, että uskonto on menettänyt otteensa lännessä (tarkoitus ei kuitenkaan ole hylätä tai hyväksyä ateismi taikka uskonto ratkaisuna – työni painottaa että yksilön täytyy valita itse) ja että ajan myötä on trendiksi kasvanut se ajatus, että kysymys elämän tarkoituksesta on tyypillinen teini-ongelma (johon pääasiallisesti kuuluu myös itsetuhoisuus). Eksistentialismi (filosofia joka käsittelee maailmaa sisältä päin ja ilman jumalaa) toimii työni punaisena lankana ja valitsemani filosofit liittyvät tavalla tai toisella siihen (varsinkin filosofit Sören Kierkegaard ja Friedrich Nietzsche, mutta myös nykyajankirjailija Karl Ove Knausgård, logoterapeutti Viktor E. Frankl ja itsetuhoisuusekspertti Sofia Åkerman). Jos ahdistuksesta kärsivä henkilö ymmärtäisi, että hänen ahdistuksensa saattaa kumpuaa siitä että hän ei ole täysin oma itsensä ja että hänen täytyy käydä taistelua tätä vastaan yksin, löytää oman arvonsa ja luoda itselleen jotain merkityksellisyyttä, hän saattaisi löytää ahdistukseensa ratkaisun. Teoreettisesti tämä työ voi tuoda esille tärkeitä näkökohtia ihmiselle joka kärsii ahdistuksesta/itsetuhoisuudesta, mutta alleviivaten korostan myös että työn esittämät ratkaisut eivät ole taattuja eivätkä kohdistu jokaiseen tapaukseen.

Förord

Följande examensarbete, samt den bildserie som påbörjade det, är ett försök att gestalta, beskriva och hitta någon eventuell lösning till problemet självskadebeteende som ofta missförstås eller kan te sig totalt obegripligt. Jag hoppas arbetet ska kunna ge lite insikt till de som känner sig obekanta med ämnet och hopp till de som genomgår eller har genomgått det.

1. Inledning

Det förekommer olika former av psykiskt illamående i samhället, vare sig vi direkt eller indirekt upplever dem. I följande examensarbete fokuserar jag på självskadebeteende orsakat av ångest ifrån ett filosofiskt perspektiv. Mitt arbete består av två delar; 1) en analytisk som behandlar vad självskadebeteende/ångest kan vara. Samt hur de känslor som ligger bakom kommer till uttryck. Det här kan fungera förebyggande eller rentav bota självskadebeteendet. 2) Den andra delen består av en konstnärlig del; mitt fotoprojekt "Hope to Quit" som bjuder in självskadare att sända mig självbiografiska brev med bifogade självskadeverktyg som jag dokumenterar genom fotografering. Den konstnärliga delen är dock i ett tidigt stadium eftersom jag hittills erhållit tre brev; vad som visas här kan ses som en pilot till projektet.

Det finns ett flertal olika kategorier inom självskadebeteende. Jag kommer att fokusera på den vanligaste som kan kallas "ytligt/medelsvårt självskadebeteende" (Åkerman 2009 s. 17) med definitionen "Att utföra […] en avsiktlig, självdestruktiv handling som begås utan intention att dö." (Åkerman 2009 s. 15) "[…] de vanligaste formerna är vävnadsskador i form av självskärande eller brännande" (Åkerman 2009 s. 17). Jag kommer inte att gå in på grövre former av självskadebeteende (t.ex. att vid psykotiska tillstånd mycket allvarligt skada sig själv genom att t.ex. sticka ut sina ögon) ej heller berör jag ovanligare subkategorier som när t.ex. tonårsfans tweetar sina ärr som en protest mot att deras favoritpopgrupp splittras.

Eftersom arbetet bygger på teoretisk argumentation med grunden i filosofi vill jag understryka att självskadebeteende/ångest är ett rikt och svårdefinierbart tillstånd, jag menar ingalunda att de tankar eller ”lösningar” som här framlyfts på något vis skulle passa alla, eller ens särskilt många. Arbetet är teoretiskt, inte praktisk. Det är även vinklat från ett västerländskt perspektiv, liksom breven jag erhållit.

Jag använder mig av feminina pronomen när jag syftar på en självskadare/människa som lider av ångest; kort sagt allt som inte tydligt bör stå i maskulin form. Detta eftersom självskadare oftast är kvinnor (Åkerman 2009 s. 26) och för att man traditionellt i svenskan använder hon för att syfta på ordet människa.

2. Frågeställning och syfte

Min frågeställning lyder ”Varför är det viktigt att uttrycka sig själv om man lider av ångest?” Med den som ”lider av ångest” menas egentligen självskadare men följande undersökning är även menad att vara relevant för ångest i högsta allmänhet, därför står detta inte alltför tydligt i själva frågeställningen.

Syftet med mitt arbete är att främst försöka beskriva självskadebeteende/ångest från en filosofisk synvinkel och därifrån specificera dessa effekter av självuttryck i fotoprojekt som ett sätt att bearbeta ångest. Ångest är ett brett begrepp, i min undersökning vill jag inte vara för konkret och specifik, därför låter jag filosofin stå före psykologin så långt som möjligt. Jag försöker att beskriva ångest som en definition någorlunda fritt från särfall och diagnoser, en slags definition som inte är alltför skarp som samtidigt leder oss mot det spår den här undersökningen har tagit; den filosofiska med rot i existentialismen.

Som en f.d. självskadare har jag funderat en del kring hur man kan visa och berätta om självskadebeteende på ett konstruktivt och någorlunda clichéfritt sätt. För utomstående verkar det ofta vara mycket obegripligt varför någon frivilligt skulle skada sig själv. Enligt min erfarenhet har självskadebeteende något paradoxalt privat-publikt över sig. I grunden ligger någonting som inte vill avslöjas, någon som vill försvinna. Samtidigt är märken på den egna kroppen ett rätt kontraproduktivt sätt att inte dra uppmärksamhet till sig i något skede. Oavsett om den tanken kan anses allmän eller ej vågar jag påstå att självskadebeteende har många fler sidor än de fysiska sår det efterlämnar.

Min roll i ”Hope to Quit” är att ge självskadare ett medium att uttrycka sig själva på och att genom deras berättelser sprida medvetenhet. Jag är den som dokumenterar och sammanställer berättelserna till en fungerande helhet. Det är även min uppgift att hitta en publik för dessa berättelser. I följande examensarbete vävs fotoprojektet ihop med filosofiska tankar vinklade mot ett håll som kan tänkas vara relevant för en del individer som lider av självskadebeteende eller ångest i allmänhet. Min erfarenhet har varit att självuttryck, självmedvetenhet och identifikation är ångestdämpande, i det grundar sig projektet.

3. Angreppssätt, metod och material

Som angreppssätt kommer jag att använda mig av främst filosofin med grund i existentialismen, men även filosofer som i sig själva inte hör till existentialismen, men bidrog till att grundlägga, eller på annat sätt stå i relation till den. Jag anser min frågeställning, samt vinkling, rör sig inom det filosofiska i större utsträckning än inom psykologins strikta definitioner och analyser. Självskadebeteende/ångest är dock en form av psykisk ohälsa; jag behöver psykologin för att definiera samt konkretisera.

Materialet består av mitt fotoprojekt "Hope to Quit". Jag använder mig av tre självskadares berättelser som jämförelser/paralleller till det som sägs om självskadebeteende/ångest. Förutom breven använder jag mig även av fiktion i form av filmer och romaner som exempel och förankringar på olika argument och analyser.

Arbetet faller inom ramen av konstnärlig forskning och detta är inte helt problemfritt. Henk Borgdorff menar i sin artikel ”The Production of Knowledge In Artistic Research” att konstnärlig forskning inte prioriterar den formella kunskapen lika tydligt som akademisk forskning, utan i den konstnärliga forskningen handlar det om att tänka i, genom och med konst. Konsten och det akademiska påverkar även varandra i den konstnärliga forskningen. Konsten måste fokuseras till undersökningen för att bidra till tänkande och förståelse. Det akademiska måste öppna sina gränser och sin form av tänkande och förståelse till den ram som det konstnärliga arbetet rör sig i. Borgdorff menar även att forskning genom konstnärligt utövande i någon mån alltid står i relation med vår uppfattning, förståelse och förhållande till världen. Konst bjuder in till reflektion, men i sig självt kringgår den att definiera tankar gällande sitt innehåll. Konstnärlig forskning är accepterandet av denna paradox. Det är ett att avsiktligt försöka definiera oavslutat tänkande i och genom konst. (Borgdorff 2010)

4 Den konstnärliga delen: fotoprojektet ”Hope to Quit”

4.1 Beskrivning av fotoprojektet/breven

Fotoprojektet handlar om en dokumentering utav brev sända av självskadare anonymt. Till dags dato har jag erhållit tre brev fastän jag haft ett tiotal intresserade deltagare från olika delar av världen. Jag har bjudit in självskadare via ett flertal forum, men det som har fungerat bäst är Reddits "StopSelfHarm” (Reddit 2005), varifrån även dessa tre brevskribenter har funnit mitt projekt (se bilagan på s. 46 för att läsa foruminlägget i fråga). Varför endast tre av över tio deltagare har skickat mig brev antar jag till mångt och mycket beror på att aktiva självskadare inte alltid nödvändigtvis är i ett tillstånd som gör att de kan slutföra ett projekt. Detta är givetvis förståeligt, alla intresserade potentiella deltagare har aldrig förbundit sig att skicka något brev fastän de ursprungligen sagt de vill göra det.

Sändaren är alltid anonym. Jag ber om ett pseudonym, ålder och datum med berättelsen, fritt skriven, med fokus på frågorna varför de vill sluta skada sig själva och varför detta är svårt. Jag så att säga vinklar redan frågeställningarna från tanken att självskadebeteende är någonting negativt och någonting som inte alltid är det lättaste att sluta med fastän man vill, vilket är en allmän accepterad syn på fenomenet. Slutligen ber jag även sändaren bifoga det verktyg, ofta ett rakblad, de använt att skada sig själva med. Det är dock inget krav. Den första brevskrivaren, Hayley, hade inte skadat sig själv på några år, men hade rakbladet kvar eftersom hon använt samma ett flertal år, vilket inte är ovanligt (Åkerman 2009). Den andra, Elisabeth, hade skadat sig för ett halvår sedan, men hade redan kastat bort sitt rakblad. Jag bad henne skicka mig sitt brev i alla fall. I serien markeras hennes brev med ett blankt papper där jag annars skulle ha fotograferat självskadeverktyget. Den tredje, Nassim, bifogade även ett rakblad.

Jag anser självskadebeteende vara oberoende av nationalitet och vistelseort och har därför inte bett deltagarna att berätta varifrån de är (om de inte nämner det själva, vilket Nassim gör). Frimärkena på breven avslöjar dock länderna de postats ifrån (USA, Norge och Frankrike), men jag väljer att inte nämna/visa det i själva fotografierna för jag finner det irrelevant (i den bemärkelsen att det är lika oväsentligt att framhäva som att dölja det).

Nedan följer fotografier samt transkriberingar av Hayleys, Elisabeths samt Nassims brev. Hayley skrev sitt den 12.1.2015, Elisabeth 13.1.2015 och Nassim 10.10.2015. Jag har valt att rätta stavfel i transkriberingarna (fastän de inte är många). Efter varje brev följer även en kort förklaring/kommentar om en del saker de nämner i sina brev.

4.1.1 Fotografier av Hayleys brev

Haley's letter

Figur 1. Hayleys brev.

4.1.2 Transkribering av Hayleys brev

My name is Hayley. I'm 26 and I started self-harming when I was 13. At that age my relationship with my family started to fall apart. Every family has their problems, mine was no different but everyone deals with it in their own way. I was a highly ambitious goal oriented child. I did well in school and did many activities. I played three instruments, was studying a different language (I now know four) worked part time as well as did three sports and numerous clubs. But at home was a different story. My mom is mentally ill, at this age it was starting to make its appearance. Dealing with her outburst and harsh words made me feel like I had a third sibling instead of a mom. She was also constantly seeking out attention which often meant neglecting her health until the ambulance would have to come take her away at night. The cops also made frequent appearances at our house as well. My dad was in his own world. He wasn't happy in his marriage to my mom and it showed. He was disconnected and very much just going through his emotions.

My oldest sister is autistic, among other things, and had a lot of problems. The day to day instructions with her were stressful to say the least. By this age I was vastly aware of our differences and had begun to overshadow her in many aspects.

My brother, while bright, showed sign of trouble. He didn't care for school and was constantly running around causing trouble. I felt the need to be the "perfect" child. I thought that I had to make up for everyone else. Soon all my achievements weren't enough. I started doing chores around the house and cooking. After a while I realized my attempts were futile. No one else cared or pitched in and my mom only yelled at me for how I did things wrong. We were constantly fighting at this point. Looking back I'm honestly not surprised I started cutting. With all the chaos I needed something I could control. Cutting gave me that and it also felt good. I knew it was bad and that I should stop but I also couldn't. I wanted someone to care enough about me to see past the pretty smile to see that I was in pain and silently crying. I just wanted someone to care. I kept the harming a secret from my family. I knew they would never understand and it would only make things worse. I let a few friends know. Some were great in terms of support and understanding others not so much. As I got older I would stop harming for periods of time. I thought it was something to grow out of, I didn't realize it was an addiction until much later. Always an event would take place that would trigger me and then I'd be back at square one. I've harmed a few times more. I went and saw a therapist for a while and have since cut ties with most of my family. I have found love and happiness with a fantastic man and we are eager to start our own family. I wanted to quit because I knew it wasn't good. I knew I was better and I also knew it was something I didn't need anymore.

There are days when I want to and it's always going to be there but I focus on the important things in life. When asked to send my instrument of choice I was nervous. Would the receiver be triggered by my blade? And also, what would happen to it? Even though I haven't used it in a while it's hard to let go. It's like a small part of you. I've never been to Europe or met the person I'm sending this to.

I don't know if anyone will read this or if it'll matter to those that do. I wish for more to understand. Had I taken up drinking or drugs would you get it then? Cutting is such a taboo subject but drinking and drugs aren't. I also hope to reach out to someone who is secretly going through this as well. I hope they find comfort in the words I have written. I could not have written this two years ago but have come a long way since. A bend in the road isn't the end unless we fail to make the turn.

4.1.3 Kommentarer angående Hayleys brev

• När Hayley nämner 1) nervositet att sända sitt rakblad tillsammans med 2) rädslan att mottagaren (alltså jag) skulle bli "triggered" (utlösas till att skada mig själv) menar hon 1) att det är svårt att lämna sitt rakblad. Ofta kan ett särskilt objekt bli associerat till den trygghet som självskadebeteende kan ge. Fastän man inte skadat sig själv under flera år kan det kännas mycket svårt att kasta/ge bort sitt självskadeinstrument (Åkerman 2009). Som Hayley själv säger "It's like a small part of you." 2) När jag bjöd in självskadarna till mitt projekt nämnde jag i mitt foruminlägg att jag var själv är en f.d. självskadare och självskadebeteende är ofta smittsamt. (Åkerman 2009 s. 127) Du kan bli ”triggad” av att se rakblad, sår eller höra beskrivningar av självskadande, också flera år efter att ha slutat. På forum där man kan söka hjälp för självskadebeteende ber man ofta att vissa sorts inlägg inte får publiceras (t.ex. bilder av sår, rakblad etc.) samt att om man beskriver någonting som kan tänkas vara utlösande för en annan användare måste detta nämnas i rubriken eller dyl.

4.1.4 Fotografier av Elisabeths brev

Elisabeths letter

Figur 2. Elisabeths brev.

4.1.5 Transkribering av Elisabeths brev

The first time I cut myself I was 14 and trying to kill myself. I used a pair of paper scissors. My parents freaked out and took me to the emergency room. This ended up as my second time in acute mental care. I spent four weeks there, getting released just as summer vacation started. I got put back in again at the end of summer. I no longer remember during which of these times I met the girl with the scalpels, but a girl had smuggled in a pack of scalpel blades wrapped in cardboard. She gave me a couple. Being 14 and feeling alienated, not fitting in anywhere, full of depression, anxiety, self-hate and suffering from hallucinations I desperately wanted to fit in. In hindsight it seems dumb, but that was the reason I started, to fit in.

The first month or so it hurt, but pretty soon cutting myself didn't hurt at all. After about two months I could no longer stop. The cutting started giving me a high. No longer did it only dull the emotional pain, it made me euphoric, happy, calm, functional.

After 6 months in the acute institution I got moved to a long-term facility. None of these places really cared about helping me, in many cases they just made the problems worse. The constant observation made me paranoid and the staff made it clear that only the sickest got help. They never said or admitted it, but their actions made it crystal clear.

My world became about be sicker than everyone else, scream louder, cut deeper, be more destructive, only then would they help me. But when I got better they stopped helping, and it turned into a horrible circle.

When I was 15 I met my first boyfriend, he told me he was 25, but really he was 36. He was not a nice man, and spent a lot of our 7-year relationship pushing me down making me believe that when he left I would never meet anyone else who could ever love me. He became angry when I had bad periods, making me cut more.

I was discharged at 18 and moved into a flat by myself. The loneliness was both a blessing and a curse. Some nights all I wanted was death, and other times I would stay "clean" for weeks. When I managed to finish high school, using two years extra, I moved in with my boyfriend and things went from bad to worse. He was a boarder, and in his 60m² flat I had one drawer and the corner of a desk for my things. I got good at hiding the wounds and my unhappiness drove me to have an affair. The new man helped me feel self-worth, and I cut less. I managed to leave the first boyfriend, moved in to a dorm at Uni and started dating the new man. The new man turned out to be furious that dating him did not make me instantly well, and stop cutting. I was with him for a year before I decided to move to a new city for school, and we tried long distance. It didn't work. Being on my own in a strange city forced me to make new friends and for the first time in 8 years the need for bloody release did not crush me constantly. I managed to not cut for weeks at a time.

Then I met my current boyfriend, my fiancé. He was kind, and stable, and turned out to be just what I needed. Apart for one slip last summer I haven't cut in 3 years. The need is still overpowering several times a month, but I manage not to.

I used to cut myself with dismantled Gillette razor heads and broken glass, never knives 'cus they hurt. I don't like the pain. Quick painless, deep and bloody is my thing. On good days I am proud I quit. On bad days I hate myself for being "weak" and giving in for the pressure to quit.

The feeling when I cut is indescribable. The first couple of shallow cuts, bleeding at once. Beading scarlet along the thin line. Those first few feel like breathing clean air after a month or more of breathing smog.

Then comes the deep cuts. Opening like smiles. The insides glimmering like mother-of-pearl for a second and a half before slowly filling with blood, pooling in the wound, then spilling, like tears. Those feel like cold water on a hot day. Relief. I feel totally zen at this point. Calm, like everything will be okay.

Then more. Blending shallow and deep. Like hot tea or a warm bath. Soothing. I usually compare quitting cutting with quitting smoking. When stressed I will always feel the need. I will never again be a non-cutter. It will always be where my mind goes, the one thing I know beyond doubt always helps.

I will always be a cutter, but I can keep fighting not to cut.

When I have gone 5 years with no slips I will reward myself with tattoos to cover my scars. A rubber tree for my leg and a night forest-scene sleeve with a faerie, butterflies and unicorns for my arm. Dark blues and purples, Kittelsen style. Only 4 and a half years to go.

4.1.6 Kommentarer angående Elisabeths brev

• Elisabeth nämner i sin inledning att första gången hon skar sig själv försökte hon ta livet av sig. Att skada sig själv kan vara, men är långt ifrån alltid, besläktat med självmord. (Åkerman 2009)

• Elisabeth berättar hon anser sig ha blivit beroende av självskadande efter bara några månader. Självskadebeteende är ofta beroendeframkallande, vilket är en stor orsak till att det lönar sig att stoppa det så tidigt som möjligt. (Åkerman 2009)

• Många källor (bl.a. Åkerman 2009 s. 156) bekräftar Elisabeths upplevelse att självskadare intagna på sluten vård upplever att de inte får hjälp om de inte hör till de svåraste fallen. En tävling kan uppstå mellan de intagna i "vem som är mest sjuk" i konkurrensen om att få vård vilket skapar en paradoxal självdestruktiv cykel.

• Med "Kittelsen style" syftar Elisabeth till konstnären Theodor Kittelsen (1857-1914). Han är en av de mest populära norska konstnärerna och han är känd för sina målningar av den norska naturen samt illustrationer av sagor och legender.

4.1.7 Fotografier av Nassims brev

Nassims letter

Figur 3. Nassims brev.

4.1.8 Transkribering av Nassims brev

I first self-harmed when I was 16. The suicidal thoughts got so bad that it appeared as the only solution to relieve myself of that pain. Fortunately I never attempted suicide. What I found scary and dangerous with self-harm (besides the obvious "hurting oneself") is that it is a coping method that "works", in its own twisted way. It gives an endorphin rush that soothes emotional pain too well, it relieved my anxiety and made my last two years of high school bearable. I hurt myself to deal with (mostly) self-imposed pressure at school: I was a good student when I was a child so I derived my self worth from grades: I had to be perfect no matter what. I don't regret it, because it got me into a good university (where I am now, at 19).

Self-harming was almost a ritual at some point. I can get easily obsessed about things that feel rewarding and good (like videogames) so it made quitting self harm harder. Now I know that I have this personality trait and I am extra careful with potential addicting things.

I will never not be a self-harmer though. The scars are here to stay for a long time and whenever things get rough it comes to my mind. But I try to not let it affect me and I learned the lessons it thought me about myself (because I don't ever want to fall that low again).

I quit because I was also sick of constantly concealing it, being isolated from friends and family, scared of them discovering this heavy secret. I am mostly used to wearing long sleeves all the time, even in 32°C summer, but I don't bother with hiding anymore (I am not open about it though). The cat excuse works surprisingly well (I don't know what kind of cats people have but they seem to be geometry lovers, always scratching parallel lines on my arms).

4.1.9 Kommentarer angående Nassims brev

• Som redan nämnts i Elisabeths brev kan självskadebeteende vara länkat till självmord, men så är inte alltid fallet. Nassim upplever även denna tendens, som vi även ser i Elisabeths brev.

• Precis som Elisabeth får Nassim adrenalin av självskadebeteendet, detta är en vanligt förekommande och farlig orsak till att självskadebeteende kan bli beroendeframkallande, vilket redan nämnts.

• Stigman är tydlig i Nassims brev, det är nästan som om stigman är en större orsak till att han slutat än de andra konsekvenserna, detta kan också bero på hur det är framställt, men det är intressant att ändå se det så tydligt.

• Ursäkter är vanliga för självskadare (Åkerman 2009 s. 137). Skammen är ofta större bland män eftersom självskadebeteende bl.a. anses vara ett problem kvinnor lider av, inte män. (Åkerman 2009 s. 26)

5. Ångest

Jag kommer i följande kapitel att beskriva ångest främst genom filosofen Sören Kierkegaard. Jag använder mig av hans bok "Begreppet ångest", ett inflytelserikt verk som är betydligt mer aktuellt idag än när det utkom 1844. Villy Sörensen menar i sin introduktion till boken att ”ingen, på sociologisk eller psykologisk grundval, har trängt lika djupt in i det psykologiska och sociala fenomenet ångest som Sören Kierkegaard – på dogmatisk grundval!” (Kierkegaard 1996 s. 19) Kierkegaard använder sig alltså av dogmatiken - vetenskapen om den kristna religionens lärosatser (Nationalencyklopedin 2015) som metod för att beta sig fram till vad ångest är. Detta kan först låta föråldrat i vår tid, men när man ser på det rent historiskt och framförallt på resultaten och influensen på nutiden av hans analyser är han svår att förkasta (fastän man kan kritisera honom för att se på allting en smula för individuellt (Magee 1999)). Många av hans tankar överensstämmer med den moderna psykologin (jmf. Kierkegaard 1996 s. 170 Sörensens kommentar #31). Han är även en förfader till existentialismen som står som är en slags subkategorisk röd tråd i denna undersökning. Enligt Kierkegaard är ångest även något tvåsidigt och svårdefinierbart; vilket allmänt understöds utav hur ångesten tog sig i uttryck från 1900-talet fram till idag, ett exempel vore det tvåsidiga och allmänt ångestfulla i t.ex. den modernare konsten (Kierkegaard 1996 s. 8 Sörensens introduktion). Jag tycker mig även se ett samband mellan denna tvåsidighet och ungdomar, vilket är den grupp som främst lider av självskadebeteende (Åkerman 2009 s. 27).

Innan jag fortsätter härifrån vill jag först ta upp Sofia Åkerman, författare och f.d. självskadare. Hon jämför ångest med oron man känner vid t.ex. att tillfälligt tappa bort ett barn i ett främmande land eller märka att ens plånbok är borta, men denna oro, till skillnad från ångest har en konkret orsak. "Däremot blir ångesten irrationell (eller sjuklig) när man inte längre kan förklara varför man känner som man gör, eller när en väldigt liten händelse framkallar en onaturligt stark reaktion." Men vad är denna orsak, inte som specifik händelse, utan som definition?

Kierkegaard menar att ångest "[…] är något helt skilt från fruktan och liknande begrepp, som hänför sig till något bestämt, medan ångest är frihetens verklighet som möjlighet till möjligheten." (Kierkegaard 1996 s. 55) Vad Kierkegaard menar är att rädslan är människans respons mot det (potentiellt) farliga i den utomstående verkligheten (alltså världen utanför människan själv) medan ångest är människans respons mot det (potentiellt) farliga i sig själv. Människan är medveten om att hon kan reflektera och överväga sina handlingar, oavsett om hon gör dem eller inte; ett oändligt spelrum av möjligheter, d.v.s. ”möjlighet till möjligheten”.

I relationen mellan människans möjlighet till val och hennes ångest jämför Kierkegaard detta med att lida av svindel. (Kierkegaard 1996 s. 72) Den som tittar ner i "[…] ett gapande djup […]" (alla möjligheter den fria individen kan ta - och enligt Kierkegaard är individen alltid fri (Kierkegaard 1996 s. 19)) kommer att få svindel (ångest). Kierkegaard fortsätter med att det är lika mycket ögat (individen) som avgrunden (möjligheten) som skapar svindeln (ångesten). Personen i fråga måste ju inte stirra ned; alla gör det inte heller, personer som lider av ångest gör det (eller rättare sagt, kan inte hjälpa det). Denna svindel är alltså den konsekvens av ”möjlighet till möjligheten” som han talar om.

Friheten, som inte är realiserad, visar sig tillfälligt som oändligt många möjligheter, vilka överväldigar individen med ångest. Men samtidigt finns oron [...] för att avstå från denna rikedom på möjligheter och för att genom handling göra de sköna drömmarna till en mindre skön verklighet. (Kierkegaard 1996 s. 170 Sörensens kommentar #30)

Han talar om att misslyckandet i verkligheten handlar om att inte uppnå det man vill, det man behöver, den man är o.s.v. Detta kopplat till vad Kierkegaard kallar synd är i hans mening det som ger människan ångest.

Eftersom Kierkegaard använder dogmatiken för sin analys menar han att ångest är ett symptom för synd, men - och det här är centralt - med synd menar inte Kierkegaard synd som "ett moraliskt begrepp, utan just uttrycket för människans bristande överensstämmelse med sig själv." (Kierkegaard 1996 s. 169 Sörensens kommentar #25) Människan som inte är sig själv lider av ångest. Hon lider av ångest för att hennes frihet "[…] är en fängslad frihet, där friheten inte är fri i sig själv utan fängslad, inte i nödvändigheten utan i sig själv." (Kierkegaard 1996) Kierkegaard menade starkt (som redan nämnts) att människan alltid är fri att vara sig själv (detta är en stor grundpelare till den influens han kom att ha på existentialisterna) men hon måste själv klara av att finna sig själv och därmed bli fri sin ångest. (Kierkegaard 1996 s. 19)

I fråga om konkret faktiskt självskadande understöds detta av Åkerman. Hon skriver i kapitlet "Drömmen om räddningen" att man lätt kan falla in i den falska tron att t.ex. sjukvården ensam kommer att få en att sluta skada sig själv, fastän den bara kan fungera som ett stöd att faktiskt få individen att ta beslutet att sluta. Att hålla fast vid detta beslut måste individen själv göra. (Åkerman 2009 s. 175-176)

Ånger och skam är vanligen förknippade med ångesten för en självskadare. (Åkerman 2009 s. 42-43) men;

[…] ångern blir inte individens frihet. Ångern nedsätts till en möjlighet i förhållande till synden, ångern kan, med andra ord, inte häva synden, den kan blott sörja över den. Synden går fram i sin konsekvens, ångern följer den steg för steg, men alltid ett ögonblick för sent. Den tvingar sig själv att se det förfärliga […] Här är ångesten som högst. Ångern har lämnat förståndet och ångesten är potentierad till ånger. (Kierkegaard 1996 s. 120)

Kierkegaard menar att ångra den synd (att inte vara sig själv, låt oss säga att skada sig själv i detta fall för att hålla det enkelt och konsekvent) inte räcker för att göra individen fri från ångest (botad från sitt självskadebeteende). Tvärtom gör det ångesten större, den rentav kan driva människan till vanvett.

Kierkegaard fortsätter med att beskriva vad som kan ses som hur ångesten börjar komma, alltså innan självskadetillfället sker;

Ångesten är före, den upptäcker konsekvensen innan den kommer, som man på sig själv kan märka att ett oväder är på gång; det närmar sig, individen skälver som en häst, som frustande stannar på det ställe där den en gång blev skygg. Synden segrar. Ångesten kastar sig förtvivlat i ångerns armar. Ångern vågar det sista. Den uppfattar syndens konsekvens som strafflidande, fördömelsen som syndens konsekvens. Den är förtappat, domen uttalad, fördömelsen vis, och domens udd är att individen skall släpas genom livet till avrättningsplatsen. Ångern har, med andra ord, blivit vanvettig. (Kierkegaard 1996 s. 120).

Kierkegaard nämner även att ångesten inte har någon gräns;

Den satta synden är i sig samtidigt konsekvens, även om den är en för friheten främmande konsekvens. Konsekvensen ger sig till känna, och ångestens förhållande gäller denna konsekvensens tillblivande, som är ett nytt tillstånds möjlighet. Hur djupt en individ än har sjunkit kan han sjunka ännu djupare, och detta ’kan’ är ångestens objekt. Ju mera ångesten här försvagas desto mer betyder det att syndens konsekvens har gått individen in succum et sanguinem [i köttet och blodet], och att synden har fått medborgarrätt hos individualiteten. (Kierkegaard 1996 s. 118)

Kierkegaard talar egentligen om någonting annat när han i föregående stycke refererar till ”i köttet och blodet” men det råkar ha en intressant symbolisk parallell till självskadare; att konsekvensen angående den växande ångesten, individens brist på sig själv och allt det som individen skulle kunna vara. Istället för att skapa och därmed bli sig själv (resonemanget behandlas på s. 35-38), kan rakbladet få stå för denna del av individen, självskadebeteendet har fått makt.

Att inte vara sig själv ger alltså ångest och ångest är rädslan för det farliga inom en själv. Vilken grupp om inte ungdomar, som främst drabbas av självskadebeteende - fastän det även är ett problem bland äldre (Åkerman 2009 s. 28) - har en bristande insikt på vem de är?

Vi ska återkomma till detta, efter en lite noggrannare definition/analys av självskadebeteende.

6. Självskadebeteende

6.1 Självskadebeteendets relevans

Varför skulle någon medvetet skada sig själv? Om vi ser på det strikt kan man säg att de flesta människor gör olika former av mer eller mindre "skadliga" handlingar mot sig själva ibland; går med skor som skaver, dricker alkohol, röker, slarvar med mediciner och dyl. (Åkerman 2009 s. 15), men ett faktiskt självdestruktivt beteende är dock djupare än så, vi kan dela in det i självmordsbeteende, ohälsosamt beteende eller självskadebeteende. (Åkerman 2009 s. 16) Jag fokuserar alltså på den sista av dessa och, som nämnts i detta arbetes inledning, på den som kan definieras som "ytligt/medelsvårt självskadebeteende". (Åkerman 2009 s. 17)

Vad är då orsakerna? De kan vara många; bl.a. kan det vara för att bli lugn, straffa sig själv, känna kontroll, förflytta smärta, känna sig levande, kommunicera samt att självskadebeteendet kan ha ett samband med depression eller andra personlighetsstörningar såsom ångestsyndrom, ätstörningar eller övriga missbruk. (Åkerman 2009 s. 6-5) (Jag går inte desto djupare in på dessa orsakens orsaker. För den intresserade, eller om något känns öppet och bristfälligt härifrån i fråga om detta kan djupare beskrivningar hittas i Åkermans bok inom de kapitel som hittas på s. 6-5.)

Svaret på frågan varför är mångbottnad och komplicerad. Åkerman nämner dock en brygga: "De flesta personer med självskadebeteende beskriver att de självdestruktiva handlingarna främst fungerar som ett sätt att hantera ångest." (Åkerman 2009 s. 110) Man kan säga att detta ses i Hayleys, Elisabeths och Nassims brev. Hayley säger rakt ut att hon började skada sig själv för att hantera sina familjeförhållanden, vilket i och för sig rent konkret kan sägas vara en yttre orsak, men hon började när hon var 14 år och skrev brevet när hon var 26, hon hade endast varit fri från sitt självskadebeteende några år vid denna tidpunkt. Vi kan anta att trots att hon slutade ha kontakt med sin familj hade hon ett behov av att skada sig själv även en tid efter detta, fritt från de levnadsförhållanden som fick henne att skada sig själv, d.v.s. ångesten. Elisabeths orsaker är inte lika tydliga. Hon börjar sitt brev med att självskadebeteendet var länkat till ett självmordsförsök (jag vågar dock anta att en självmordsbenägen människa lider av ångest). Längre fram beskriver hon dock känslan efter att ha skadat sig själv var som att andas ren luft efter månader av att andas smog; en högst känslomässig (inre och abstrakt) orsak till varför hon skadade sig själv, d.v.s. ångest. Nassim beskriver sina orsaker som att han ville vara den perfekta eleven, det var ett sätt att stå ut med den ångest som det valet försatte honom i.

I Nassims brev ser vi även att självskadebeteendet för honom är något som han måste gömma för sin omgivning, d.v.s. någonting som isolerar honom. I Kierkegaards mening;

[är det] demoniska […] ofriheten, som vill isolera sig. Detta är och förblir emellertid en möjlighet, den bibehåller alltid ett förhållande, och även om detta till synes är helt försvunnet, finns det där dock, och ångesten visar sig genast i beröringens ögonblick.” (Kierkegaard 1996 s. 126)

Med beröringens ögonblick hänvisar Kierkegaard oss till några sektioner i Nya Testamentet, bl.a. där en man fylld med demoni grips av ångest inför att få hjälp ifrån Jesus. Vi kan dra paralleller till hur Åkerman talar om att en självskadare kan upplevas som en uppdelning mellan de sidor i henne som vill skada sig själv samt de som kämpar emot det. (Åkerman 2009 s. 81) Åkerman nämner att när det var som värst för henne låg hennes fördelning 95% mot 5%. (Åkerman 2009 s. 85) Vilket givetvis inte är menat som något vetenskapligt precist, snarare ett sätt att beskriva denna tolkning för en utomstående, men det ger en bild av självskadebeteendet som fenomen i individen. Fastän det låter hemskt, att så mycket av en själv skulle vilja en illa, finns hoppet i att den andra sidan inte kan förintas - inte ens Darth Vader från Star Wars kan ignorera det lilla goda som finns kvar i honom, trots att han valt den onda sidan, vilket gör att han (för att ångesten griper honom?) räddar sin son Luke (Marquand 1983).

Med rätt stöd kan individen få hjälp. Dock kan antagligen ens ”negativa/mörka sida” aldrig försvinna, men den kan försvagas och övervinnas till den grad att man i stort sett är fri från den. (Åkerman 2009 s. 89) Att berätta om vad man varit med om är ett sätt att arbeta med sig själv, speciellt om man på något vis kan försöka häva sin isolering, som självskadebeteendet lätt ger. Vi kan tolka Kierkegaard som att isoleringen inte kan rädda självskadaren, även den ger henne ångest. ”När friheten nu vidrör slutenheten blir den till ångest.” (Kierkegaard 1996 s. 127) säger Kierkegaard efter ett stycke där han talar om hur ”Det demoniska är det inneslutna och det ofrivilligt uppenbara.” (Kierkegaard 1996 s. 126) Han må referera till det demoniska med syftning till ångesten han tidigare diskuterat, men vi kan tänka på såren den självskadande har. Ofta vill hon gömma dem, kanske rentav sig själv, som nämnts. Dessutom, fastän hon gömmer och isolerar sig, kan självskadaren ofta uppleva en vilja att tala ut om sitt självskadebeteende, bli avslöjad, fastän hon samtidigt inte vill det (Åkerman 2009) likt läkaren säger till den tillfälligt stumma Elisabeth i Ingmar Bergmans Persona (fastän den filmen inte handlar om självskadebeteende har den högst relevanta iakttagelser i individualitet och existentialism):

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. Varje ögonblick medveten. Vaksam. Samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att få bli avslöjad. (Bergman 1966)

I Kierkegaards mening;

[är] det inneslutna […] just det stumma, och när detta skall yttra sig, måste det ske mot dess vilja, i det att den i ofriheten till grund liggande friheten, genom att komma i kommunikation med friheten utanför, revolterar och förråder ofriheten på det sättet att det är individen, som förråder sig själv mot sin vilja i ångesten. (Kierkegaard 1996 s. 126)

Människan måste tala (eller varför inte skriva?), uttrycka sig; ”Detta inneslutna är just det stumma; språket, ordet är just det frälsande, det som räddar från det inneslutnas tomma abstraktion.” (Kierkegaard 1996 s. 127)

Ångest kan lindras av självskadebeteendet i vissa fall, dock inte långvarigt och framförallt inte konstruktivt. Åkerman menar även att en person med självskadebeteende aldrig egentligen är lycklig i sitt självskadebeteende (Åkerman 2009 s. 174), fastän man kan uppleva en s.k. "romantisk period" där självskadebeteendet "[…] enbart eller nästan enbart har fördelar." eftersom "[…] självskadaren [...] plötsligt [har] ett sätt att hantera sina känslor, straffa sig själv eller ge uttryck för sin smärta." (Åkerman 2009 s. 173) men "[…] baksidorna brukar dock inte vänta på sig. Den som skadar sig själv fastnar i en ond cirkel av skuld, skam och ångest." (Åkerman 2009 s. 174) På ett intressant sätt har Claes Andersson refererat till självskadare i sin dikt ”(den nya teologin)”. I den dikten ser vi inom det öppna luftiga fält som dikt kan erbjuda ett sjukdomsbeteendes mångsidighet, självskadebeteendets beroendeframkallande tendens samt att han tycks anse att självskadaren lider brist på kärlek;

Sjukdomen är kroppens samvete
Vad vore vi utan våra sjukdomar
Många gifter sej med dem för att vara
på den säkra sidan
[…]
Vissa ungdomar skär sönder sin hud med rakbett, såren
skriker efter kärlek
Våra sjukdomar gör att vi inte känner oss ensamma
Vi kan lita på dem som på vänner som följer oss livet ut
Man kan tala med sin sjukdom
Man åker med den på semester, till kurorter, sanatorier
Man liksom h a r den hela tiden
[…]
Man kan älska den av åtminstone halva sitt hjärta

(Andersson 2012 s 80-81)

Självskadebeteendet blir alltså oftast beroendeframkallande, vilket även ses i allas brev. Nassim säger sig ha märkt genom sitt självskadebeteende att han anser sig vara en person som lätt fastnar i saker, han ser det som en direkt orsak att han fastnade i självskadebeteendet. Elisabeth nämner att hon redan efter två månader inte kunde sluta, medan Hayley säger att hon visste hon borde sluta, men inte kunde och fastän, som redan nämnts, det är upp till individen själv att faktiskt sluta, behöver den ändå ofta stöd utifrån, inte för att någon annan egenhändigt kan bära deras ångest, men för att risken att individen i sina svaga stunder ska få återfall minskar. (Åkerman 2009 s. 188-189)

En sak som kanske i större utsträckning ungdomar lider av är bristen på förståelse att en tillfällig handlings konsekvenser kan vara långsiktiga (många börjar t.ex. röka när de är unga). Det är även ungdomar som främst börjar skada sig själva, men det kan variera mellan att gå i perioder, upphöra efter bara några veckor/månader eller pågå i många år. Det har påvisats att i 30-årsåldern brukar effekterna av självskadebeteendet avta och många slutar då (eller får längre uppehåll mellan episoderna), men utan vård/utomstående hjälp kan fenomenet pågå upp till tio eller femton år. (Åkerman 2009 s. 28)

Många upphör med självskadebeteendet i något skede, men inte alltid. I extrema fall har dokumenterats självskadare som inte var självmordsbenägna, men deras behov av att skära djupare (få ut samma kick, likt t.ex. drogberoendets behov av en större dos) går så långt att de i misstag förblöder. (Åkerman 2009) Förutom sådana risker och eventuella konsekvenser (som är mera särfall än regel) kan även den psykologiska efterverkningen nämnas som kan ses i form av stigmat som hör självskadebeteendet till; de flesta människor har t.ex. ganska svårt att förhålla sig neutralt till när en f.d. självskadare med tydliga ärr bär en t-skjorta istället för en långärmad blus. (Åkerman 2009) Nassim säger att han inte döljer sitt f.d. liv som självskadare, men han talar inte om det heller. I hans brev verkar nästan stigmat vara en av de största orsakerna till att han slutat. Hayley frågar även i sitt brev om den gemene människan skulle förstå henne bättre om hon berättade samma historia där hennes sätt att dämpa ångesten hade varit genom t.ex. alkohol eller illegala droger.

Men nog om det, vi tar ett flertal steg bakåt och ser på (om så aningen snävt, kortfattat och vinklat) på självskadebeteende rent historiskt. Vad kan vi dra för paralleller från historien till idag?

6.2 En historisk prolog: Arvet av Gud och skulden

Självskadebeteendet som fenomen känns spontant bundet till det västerländska nutidssamhället; "De flesta [...] tänker direkt på unga tjejer i tonåren som skär sig på armarna […]" (Åkerman 2009 s. 16). Historiskt har självskadebeteende dock förekommit långt tidigare. Redan i Bibeln hittas bl.a. följande passage i 1 Konungaboken 18:27-29:

När det blev middag, retades Elia med dem och sade: 'Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då skall han väl vakna.' Då ropade de ännu högre och ristade sig, som de brukade, med svärd och spjut, så att blodet rann på dem. När det blev eftermiddag, greps de av profetiskt raseri och höll på så ända till dess det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem. (Bibeln 1984)

Det självskadebeteende som citatet berättar om är givetvis av annan art än de som förekommer i de tre breven jag erhållit (och nutidssjälvskadebeteendet rent statistiskt ter sig); den största skillnaden är kanske att i de brev jag fått är självskadebeteendet individbaserat. En person med ångest utför självskadehandlingen allena som ett sätt att hantera sin ångest, kontra citatet i Bibeln som är en slags kollektiv handling i uppgivenheten som bl.a. regissören Ingmar Bergman benämnde som "Guds tystnad" i ett flertal av sina filmer (Bergman 1987).

Men har de inte gemensamt benämningen ångest?

Innan vi går in på det bör nämnas att citat ur Bibeln inte är en faktiskt historisk källa, dock är kristendomens historiska effekt på dagens samhälle oomtvistlig. Inom olika varianter av kristendomen (samt andra religioner) har ett flertal gånger självåsamkat lidande, eller s.k. späkande (en form av självskadebeteende), som ett sätt att blidka Gud(ar) förekommit. Ett exempel på föregående, för att återkomma till Bergman, är filmen "Det sjunde inseglet" från 1957 som handlar om pesten i mitten av 1300-talets Sverige. Där finns en scen där huvudkaraktärerna precis varit med om ett skådespel när spektaklet plötsligt avbryts av ett tåg människor som bär på kors och piskar sig själva. En munk i sällskapet vrålar i ett skede till de tysta åhörarna: "Herre förbarma dig över oss i vår förnedring, vänd inte bort ditt ansikte […]" (Bergman 1957)

Angående ångest rent historiskt: Har inte religioner och gudar varit starkt inflytelserika och förekommande i människan? Ingendera är raderade från vår värld fastän många länder i dag (mer eller mindre) är sekulariserade (och många människor i dessa länder identifierar sig med ateismen eller utövar inte aktivt den tradition som hör till det samfund de tillhör). Människan kvarstår med den uråldriga frågan som religionen har velat ge svar på; vad händer efter döden?

Utan att gå in på den diskussionen fortsätter jag med att konstatera att det kan te sig grymt att vi är så medvetna om döden (till skillnad från andra djur) samtidigt som vi inte kan få ett vattentät svar på frågan, endast mer och mindre accepterade antaganden och argument. Som Döden säger till Riddaren vid bikten i samma film: "Du vill ha garantier." (Bergman 1957)

Jag ska inte gå in på det oändliga sidospåret tro alltför mycket, men det är en svår fråga som människan ställt en lång tid.

Det eviga omtalas allt som oftast i vår tid, det förkastas och antas […] Sätter man det eviga så är det närvarande något annat, än man önskar. Detta fruktar man för, och således har man ångest […] En människa kan nu förbli vid att förneka så länge hon vill, dock lyckas hon därmed inte direkt taga det eviga av daga. Och även om man vill en viss grad i en viss mening vill admittera det eviga, så fruktar man den andra meningen och den högre graden; men hur mycket man än förnekar det blir man inte helt av med det. (Kierkegaard 1996 s. 151)

Kierkegaard menar att bara för att man beslutar sig för att ingenting händer efter döden betyder det inte att man blir fri från att våndas inför den, men vi har spillt tillräckligt med tid på detta lilla sidospår. Vi fortsätter till existentialismen eftersom dess avtryck kan ses så tydligt än idag, den har ett starkt samband till Kierkegaard och i min mening har den ett samband till självskadebeteende.

7. Existentialismen

I William Goldings "Flugornas herre" får vi följa en grupp tonårspojkar som strandas på en ö efter en flygolycka. Tiden är andra världskriget och inga vuxna överlever flygkraschen. Öns mystik och den ovana miljön och situationen pojkarna försätts i framkallar en rädsla som mynnar ut i tron på ett monster som lever på ön. Pojkarna bygger upp ett slags primitivt samhälle som snart splittras i två läger. Det ena mer våldsbenägna lägret offrar mat till det eventuella monstret för att blidka det. Det andra lägret är skeptiskt till det åtagandet, men lägrens meningsskiljaktigheter, och kampen om makten, gör att ett krig bryter ut mellan dem. Innan en soldat råkar hitta pojkarna och rädda dem hinner även ett mord på en av pojkarna ske. (Golding 2000)

"Flugornas herre" kan tolkas som de komplicerade konflikter människan och hennes samhällen lätt försätter henne i; den konstanta kampen om makten - ”Var jag fann levande, där fann jag viljan till makt; och ännu i den tjänandes vilja fann jag viljan att vara herre.” (Nietzsche 1982 s. 105). Diskussionen mellan pojkarna och deras olika ideologier ger inget resultat; krig utbryter, våld baserat på vidskepelse och lösa antaganden. Men pojkarna räddas av en soldat i slutet; det fanns en slags högre makt som i slutändan gjorde slut på våldet och de irrelevanta antagandena. Men soldaten som återinfört pojkarna till det moderna samhället är bara en soldat, mitt uppe i att vara en deltagare i ett världskrig; i den "vuxna världen" finns ingen högre makt utöver samhället/människorna själva. Kriget fortgår mellan makterna, och konsekvenserna betalas. Ser man på det individuellt och det inre krig som människan för i sig själv har vi individuella nutidsmänniskor ingen soldat som räddar oss, ingen högra makt, ingen Gud o.s.v.; åtminstone inte under vår livstid i den bemärkelse romanen syftar på.

Efter andra världskriget kom existentialismen att få ett starkt grepp, speciellt i Europa. Detta resultat kan ses som en vilja att ta avstånd från nazismregimen. Från 1940-talet framåt var existentialismen inte bara starkt förekommande utan den var på mode och dess influens ses fortfarande i vår tid. (Magee 1999 s. 208) Den hade dock sitt ursprung i en tidigare tid; Kierkegaard anses som existentialismens förfader. Han gick emot sin tids hyllade Friedrich Hegel, som förklarade allt utifrån. Kierkegaard tittade på omgivningen från individen, d.v.s. inifrån, och menade att "det [är] individen själv som är den högsta moraliska instansen, och därför är det de personliga, subjektiva aspekterna på människolivet som är viktigast." (Magee 1999 s. 208)

Kierkegaard baserar dock i slutändan mycket av det han säger i den protestantiska kristendomen och p.g.a. detta kom den existentialism han inspirerade till att delas mellan den kristna och den humanistiska existentialismen. (Magee 1999 s. 208-209) Jag fokuserar på den senare eftersom det är den som främst format det samhälle vi lever i idag och det är den som är mest relevant för min undersöknings syfte. Den humanistiska skolan avsäger sig att det finns en Gud. Människan är inte bara fri att välja sina beslut i sitt tillfälliga liv, hon är sin egen ledare, på sätt och vis sin egen Gud. (Sartre 1989)

I förbifarten ska jag snabbt nämna Heidegger. Om Kierkegaard är förfadern till existentialismen är Heidegger den som går dit Kierkegaard pekat väg, men med en åtskillnad; ”Människan var alltså en syntes av själ och kropp, men är dessutom en syntes av det timliga och eviga.” (Kierkegaard 1996 s. 93) ”I samma stund synden är satt är timligheten syndighet. Vi säger inte att timligheten är syndighet, lika lite som att sinnligheten är syndighet, men i det att synden är satt betyder timlighet syndighet.” (Kierkegaard 1996 s. 99-100) Sörensen förklarar följande citat som ”I tiden är människan ständigt skild från sig själv; uppfattar hon splittringen som sin egen synd, måste hon också uppleva timligheten som syndighet.” (Kierkegaard 1996 s. 175 punkt #45) Eftersom tiden går och människan förändras och utvecklas förändras hennes själv, i evigheten, i religionen, kan människan träda åt sidan från tiden och vara sig själv konstant, fri från tiden, ett konstant verkligt själv fri från ångesten. Den största skillnaden mellan Heidegger och Kierkegaard är att Kierkegaard håller sina tankar inom troendets ram. Heidegger kommer i sitt kändaste verk "Sein und Zeit" (Varat och tiden) att grundlägga den existentialism som senare skulle bli känd och populariserad via bl.a. Jean-Paul Sartre. Heidegger gick emot att se "[...] verkligheten som uppdelad i medvetande och materia, subjekt och objekt, iakttagare och iakttaget." (Magee 1999 s. 211) Han menade istället att "Vi [inte är] skilda från världen, och vår existens kan inte tänkas annat än som i en värld av något slag. [...] det stora mysteriet [är] inte kunskapen utan varat, existensen." (Magee 1999 s. 211) Man kan säga att den andra hälften av 1800-talet hade tagit den vändningen att vi småningom börjat få den utomstående världen dokumenterad. Vi började veta (i stort sett) vilka djur som levde var, hur världskartan såg ut och så vidare. Karl-Ove Knausgård (norsk nutidsförfattare, främst känd för sin majestätiska autofiktiva roman Min kamp där han bl.a. definierar vår tid via sina egna upplevelser) skildrar detta gripande genom att tala om Stockholms Biologiska Museum;

[…] som inte hade förändrats sedan det byggdes en gång i början av förra århundradet och som visade samma utställning som då, olika uppstoppade djur i sin nästan naturlika miljö mot bakgrunder målade av den store fågel- och djurmålaren Bruno Liljefors. På den tiden fanns det fortfarande stora områden med liv som var opåverkade av människan, så återgivandet var inte motiverat av något annat behov än att förmedla kunskap, och den syn det gav på vår civilisation, nämligen att allt skulle inlemmas i det mänskliga, inte av tvång utan av lust, av törst och att den kunskapslusten och kunskapstörsten, som var avsedd att utvidga världen men samtidigt gjorde den mindre, även rent konkret, och att det som då bara var påbörjat, och därför iögonfallande, nu blivit fullbordat, gjorde att jag var nära gråten varje gång jag gick där. Att strömmen av människor utmed kanalen och på grusvägarna, över gräsmattorna och genom skogsdungarna där ute under helgerna i princip var densamma som vid slutet av artonhundratalet förstärkte känslan: Vi var som de, bara ännu mer förtappade. (Knausgård 2000 s. 394-395)

Existentialismen söker bl.a. en individbaserad sanning byggd på erfarenhet; ”Intellektuellt sett är frihetens innehåll sanning, och sanningen gör människan fri. Men just därför är sanningen frihetens gärning genom att den ständigt ger upphov till sanningen.” (Kierkegaard 1996 s. 139-140) Sörensen förklarar;

Att människan är i sanning betyder inte först och främst att hon har riktiga föreställningar om omvärlden (överensstämmelse mellan tanke och verklighet), utan att hon är i överensstämmelse med sig själv. Att förvärva en del riktiga föreställningar förutsätter en viss begåvning, men en sann personlig tillägnelse av vad man vet, förutsätter frihet. […] Den moderna existensfilosofin hävdar ett liknande sanningsbegrepp gentemot den positivistiska sanningen, som är en form av ”riktighet” (Heidegger: ”Sanningens väsen är ’friheten’”). (Kierkegaard 1996 s. 179 Sörensens kommentar #59)

Vad Heidegger kom fram till på 1920-talet i sin bok var "att vårt existenssätt i sina viktigaste aspekter har en trefaldig struktur, vars element motsvarar förfluten, närvarande och framtida tid, så att varat djupast sett är tid." (Magee 1999) Detta mynnar ut i;

Skuld och ångest [...] särskilt ångest inför döden. Vi längtar efter att vårt liv ska ha någon metafysisk bas eller grund och även en mening, men vi har ingen garanti för att något sådant verkligen objektivt finns, och om det inte finns, är vårt liv kanske i grunden bara meningslöst och absurt - eller också är den mening det har en mening som vi själva ger det. (Magee 1999)

Så människans kamp, utifrån existentialismen, var att finna en mening i allt detta märkliga, en mening utan Gud. Nietzsche menade att Gud kunde bytas ut mot kultur och konst, (Magee 1999 s. 213) samt att övervinna sig själv och samhället, hans s.k. övermänniskoideal (behandlas på s. 35-38).

Vi ska återkomma till detta lite senare. Först ska vi ta upp ett till namn, Viktor E. Frankl. Han var grundaren av logoterapin som i jämförelse med psykoanalysen kan definieras som att;

[…] logoterapin […] är mindre retrospektiv och mindre introspektiv. Logoterapin är snarare inriktad på framtiden, det vill säga på de uppgifter och den mening som patienten skall förverkliga i framtiden. Samtidigt drar logoterapin uppmärksamheten bort från alla de ödescirklar och feedback-mekanismer som spelar så stor roll vid neurosernas uppkomst. (Frankl 1986 s. 110)

Frankl var även en överlevare av förintelsen. Han skrev en bok under titeln ”…trotzdem Ja zum Leben sagen” (”Livet måste ha mening”) om sina upplevelser där som mynnar ut i hans logoterapi; hur hittar den moderna människan mening? Han sammanfattar meningen med livet med att den frågan inte kan besvaras generellt, därför att;

Meningen med livet växlar från människa till människa, från dag till dag och från timme till timme. Det väsentliga är därför inte livets mening i allmänhet utan den specifika meningen med en persons liv i ett givet ögonblick. […] Man bör inte söka efter en abstrakt mening med livet. Var och en har sin egen specifika kallelse eller uppgift i livet, ett konkret uppdrag att fullgöra. Här kan ingen ersätta honom, och inte heller kan hans liv levas om. Varje individs uppgift är alltså lika unik som hans speciella möjlighet att fylla denna uppgift.” (Frankl 1986 s. 120)

Enligt logoterapin delas ”[…] meningen med livet på tre olika sätt: 1) genom att utföra en handling, 2) genom att uppleva ett värde eller 3) genom att lida.” (Frankl 1986 s. 122) Med den första menas t.ex. att göra ett jobb man finner meningsfullt, den andra i att t.ex. älska någon. Den tredje är mer komplicerad och Frankl talar om den som en sista lösning om de andra två inte är möjliga (t.ex. vid obotlig sjukdom). Han menar att vid lidandet har människan;

[…] en sista chans att förverkliga det högsta värdet, att uppfylla den djupaste meningen, lidandets mening. Det som betyder mer än något annat är nämligen den hållning vi intar till lidandet, den hållning med vilket vi tar lidandet på oss.” (Frankl 1986 s. 124)

Han ger olika beskrivningar (eftersom att ta på sig lidandet rent konkret skiljer sig mycket från fall till fall) och ett flertal exempel, jag ska citera ett av dem (för mer ingående beskrivningar och exempel se s. 123 i Frankls bok);

En äldre allmänpraktiserande läkare konsulterade mig en gång på grund av djup depression. Han kunde inte övervinna sorgen efter sin hustru som dött två år tidigare och som han hade älskat högre än allt annat. […] Jag avstod från att säga honom någonting alls och ställde bara denna enkla fråga: ’Vad skulle ha hänt, om ni hade dött först och er hustru hade blivit den som levat kvar?’ ’Det skulle ha varit förfärligt för henne’, svarade han, ’hon skulle ha fått det mycket svårt.’ Då sade jag: ’Det lidandet har hon alltså blivit besparad, och det är ni som har besparat henne det. Nu är det alltså ni som måste betala genom att överleva och sörja henne.’ Han […] tryckte min hand och gick lugnt ut ur mottagningsrummet. På något sätt upphör lidandet att vara lidande i samma stund som det får en mening, till exempel uppfattas som ett offer. (Frankl 1986 s. 124)

Han understryker dock att ”Det säger sig själv att lidandet inte skulle ha någon mening, om det inte var absolut ofrånkomligt.” (Frankl 1986 s. 124)

Det finns situationer där man är avskuren från möjligheten att utföra sitt arbete eller att njuta av sitt liv. Men vad vi aldrig kan komma ifrån är lidandets orubbliga realitet. När en människa svarar ja till uppfordran att lida tappert, får livet en mening ända in i det sista ögonblicket. (Frankl 1986 s. 125)

Men, tillbaka till 1940-talet; existentialismen var det nya och en av personerna i täten var Jean-Paul Sartre. Han i stort sett populariserade den; för han skrev inte bara filosofiska verk, utan också romaner och pjäser som lästes och sågs i stort omfång. (Magee 1999 s. 213) Existentialismen associeras ofta till en djup meningslöshet (som i värsta fall kan mynna ut i en nihilism som kan vara svår att slingra sig ur; ”Vad var det med nihilismen som gjorde att den sög åt sig alla tankar […]?” (Knausgård 2009 s. 358)) Men Sartre håller inte helt med där;

[…] människan är fundamentalt fri, hon [måste alltid] handla på egen risk och eget ansvar, […] hennes handlande [blir] ofrånkomligen förebildligt för andra människor, att detta ansvar nödvändigtvis drar med sig ångest. Det är en utsatt tillvaro, i avsaknad av en nådig Gud och alla tröstegrunder, hotad av döden, präglad av hopplöshet. Men ur denna mörka och utsatta situation […] ett paradoxalt hopp: människan är sin egen herre, sin värdens skapare och den som ger mening åt sitt liv. (Sartre 1986 s. 5-6).

Men oavsett det har existentialismen den sidan, speciellt i populärkulturmässig anda, att man kan omkullkasta det mesta med den. I en av Sartres kändaste romaner Äcklet upplever huvudkaraktären ett äckel mot existensen. I en scen mellan huvudpersonen, den 30-årige Antoine Roquentin, och en av hans bekanta, den s.k. Autodidakten, på en restaurang med några andra gäster (en handelsresande, ett ungt par och en vithårig herre) upplever Roquentin följande;

Jag låter blicken fara över lokalen. Det är ju komiskt! Där sitter alla de där människorna med allvarliga miner, de äter. Nej, de äter inte: de hämtar krafter för att rätt kunna slutföra den uppgift de har sig ålagd. [...] Och jag hör till dem [...] Men jag, jag vet. Jag ser ut som om ingenting hänt, men jag vet att jag finns till och att de finns till. (Sartre 2005 s. 132)

Med existentialismen kan man skala ett objekt, eller en situation på sin förutfattade mening och titta på den isolerad för sig självt. I detta ljus kan verkligheten bli ytterst kal, sargad och absurd. Den delen som precis citerades fortsätter med att Roquentin blir avbruten utav Autodidakten.

- Vad ni är munter, monsieur, säger Autodidakten försiktigt.
- Det är för att jag tänker att här sitter vi, säger jag skrattade, allihop upptagna med att äta och dricka för att bevara vår dyrbara existens och så finns det ingenting, ingenting, inget skäl att existera.
Autodidakten har blivit allvarsam, han bemödar sig om att försöka förstå mig. Jag har skrattat för högt: jag ser flera ansikten vändas i min riktning. Och så beklagar jag att jag sagt så mycket. I grund och botten angår det ingen.
Han upprepar långsamt.
- Inget skäl att existera... Ni menar förstås, monsieur, att livet inte har någon mening? Är det inte det som man kallar pessimism?
Han funderar ytterligare ett ögonblick och säger sedan milt:
Jag läste för några år sedan en bok av en amerikansk författare, den hette "Är livet värt att leva?" Är det inte den frågan ni ställer er?
Naturligtvis inte, det är inte den frågan jag ställer till mig själv. Men jag vill ingenting förklara.
- I sina slutsatser lutade han åt frivillig optimism, sade Autodidakten tröstande. Livet har en mening om man verkligen vill ge det en mening. Först och främst måste man handla, kasta sig ut i ett företag. Om man sedan reflekterar är tärningen kastad, man har engagerat sig. Jag vet inte vad ni anser om saken, monsieur?
- Ingenting, sade jag.
Eller snarare, jag anser att det är just på det sättet som handelsresanden, det unga paret och den vithårige herrn ständigt ljuger för sig själva. (Sartre 2005 s. 132-133)

Den som lider av en existentiell kris inom den ram Sartre här berättar om kan omkullkasta allt, varje handling, varje skeende med dylik logik. Och fastän en människa inte kanske befinner sig på lika djupa djup som här, eller är helt enkelt omedveten på ett medvetet plan om dylika tankar, kan man förstå att en känsla av meningslöshet inför existensen, döden o.s.v. lätt kan börja slå rot.

En intressant aspekt med frågan kring mening är vad den har kommit att bli i vår tid. Karl-Ove Knausgård har definierat denna tanke som följande:

För vem grubblar längre över livets meningslöshet? Tonåringar. De var de enda som sysslade med de existentiella frågorna, som därför hade fått något puerilt och omodernt över sig och självfallet blev dubbelt så omöjliga att ägna sig åt för en vuxen människa med känslan för det anständiga intakt. Men konstigt var det inte, för livskänslan är aldrig så stark och så brinnande som i tonåren, när man liksom för första gången inträder i världen och alla känslor är nya känslor. Så står de där, med sina stora tankars små banor, och ser sig om än hit, än dit, efter en öppning där de kan få utlopp för dem, [...] frågan om nihilismen [är] en tonårsfråga. Hur det gick till är svårt att säga, men konsekvensen är i alla fall att hela denna väldiga problemställning är omyndigförklarad [...] (Knausgård 2009 s. 104)

8. Det egna värdet

Det är inte längre utslussningen av Gud som öppnar oss mot natten, så som det var på artonhundratalet, då det mänskliga som återstod tog över allting, vilken man kan se hos Dostojevskij och Munch och Freud, där människan, kanske av nöd, kanske av lust, blev sin egen himmel. Från den behövde man emellertid inte ta mer än ett steg bakåt förrän all mening försvann. Då såg man att det fanns en himmel ovanför den mänskliga och att den inte bara var tom, svart och kall, utan därtill oändlig. Vad var det mänskliga värt i ett sådant universum? Vad var människan på jorden annat än ett kryp bland andra kryp, ett liv bland andra liv som lika gärna uppträdde som alger i en sjö eller svamp på skogsbottnen, rom i en fiskmage, råttor i ett hål eller en klunga med musslor på en klippa? Varför skulle vi göra det ena, men inte det andra, när det ändå inte fanns något mål eller någon inriktning i livet förutom att vi klumpade ihop oss, levde och sedan dog? Vem frågade efter detta livets värde då, när det var slut för alltid, omvandlat till en handfull fuktig jord och några gulnande, sköra benpipor? [...] Fast nog fanns det andra perspektiv, för samma värld, kunde den inte ses som ett mirakel av svalkande älvar och vidsträckta skogar, spiralformade snäckskal och mansdjupa jättegrytor, blodådror och hjärnvindlingar, öde planeter och expanderande galaxer? Jo, det kunde den, för meningen är inget vi får, utan något vi ger. Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt för varje ögonblick är dyrbart. (Knausgård 2009 s. 103)

Så beskriver Knausgård vår tid med en prolog ifrån förra århundrandets problematik till vad som lett fram till den. Vi märker i hans text intressanta paralleller till existentialismen, men också ett försök att kasta omkull den med liknande resonemang som Frankl står för. Så om vi då håller fast i den skolan ett tag, att vi ger vårt liv vår egen mening d.v.s. vårt eget värde. Detta eftersom förutom tanken kring mening verkar ett återkommande tema för självskadare vara självnedvärdering och självhat. Detta är nödvändigtvis inte uppenbart för självskadaren själv, i undersökningar kan självskadare mena att de inte har låg självkänsla (jmf Åkerman 2009 s. 100-101).

[…] hos den självskadande personen är det inte lågmälda tankar av självförebrående som rör sig i huvudet, utan högljudda skrik av självhat. Självhatet får omgivningens välvilja att omtolkas till illvilja och positiv respons omtolkas till negativ. (Åkerman 2009 s. 100)

Att inse sitt eget värde är mycket viktigt, det är svårt utifrån ögon av hat och nedvärdering. Inte för att man behöver vara självskadare för att lida av t.ex. självhat. "Det självnedvärderande tankesystemet finns där långt innan de fysiska självskadorna dyker upp. Det har oftast byggts upp under lång tid och tar lika lång tid att arbeta bort." (Åkerman 2009 s. 101)

När det kommer till det egna värdet står den tyske filosofen Friedrich Nietzsche inte långt borta. Han hade även sin influens till existentialismen (men han är före dess tid).

Jag citerar ett par fragment ur ett kapitel från Nietzsches ” Also sprach Zarathustra” (Så talade Zarathustra), en märkligt mäktig historiskt djupt inflytelserik bok där Nietzsche vände om på 1800-talets värden och framförallt riktade sin kritik mot kristendomen och den dåtida människans automatiska tilltro till den (och religion i allmänhet). Boken i fråga är skriven mycket öppet, likt Bibeln, som en slags modernare satir. Detta är viktigt att komma ihåg, han kritiserar, hans ton är inte vänlig, smått abstrakt, rätt pompös enligt den tidens mode, men tolkningen av budskapet, hans övermänniskoideal är en relevant tanke kring det individuella värdet - fritt från nazismens propagerande om att människor är över andra människor enligt ras, Nietzsche var varken nazist eller antisemit. (Magee 1998 s. 177) Nietzsche syftar med övermänniska på människan som ifrågasätter och häver sig över samhället och sig själv (Nietzsche 1982 s. 6), vilket jag anser har en parallell till Kierkegaards tanke att människan måste vara sig själv för att bli fri sin ångest.

Jag kommer att vinkla fragment ur kapitlet "Om kroppens föraktare" (Nietzsche 1982 s. 34) utifrån den ångest självskadare kan känna, med den definition av ångest som Kierkegaard har definierat. När följande citat läses blir 1) "jag"/”du” självskadaren själv, 2) "själv" blir det själv hon egentligen är (d.v.s. det själv som enligt Kierkegaard skapar ångesten i det att jaget inte är sig självt) och 3) med smärta menas ångest;

”Jag”, säger du [...] Men det större är - varpå du icke vill tro - din kropp och hans stora förnuft: det säger icke ”jag” men verkar ”jag”. [...] Bakom dina tankar och känslor [...] står en mäktig bjudare, en obekant vis - han heter Själv. I din kropp bor han, din kropp är han. [...] Självet säger till jaget ”känn smärta här!” Och då lider jaget och eftertänker huru det icke mer skall lida - och just till den ändan skall det tänka. [...] Självet säger till jaget: ”Känn lust här!” Då fröjdar det sig och eftänker huru det ofta skall fröjda sig på nytt - och just till den ändan skall det tänka. [...] Ännu i eder dårskap och förakt, I kroppen föraktare, tjänen I eder själva. Jag säger eder: edert själv vill självt dö och vänder sig bort från livet.
Icke mer mäktar det, vad det helst vill - skapa ut över sig. Detta vill det helst, detta är dess hela åtrå.
Men därtill har det nu blivit för sent - därför vill edert själv gå under, I föraktare av kroppen.
Gå under vill edert själv, och för den skull ären I vordna föraktare av kroppen! Ty I förmån icke längre skapa ut över eder.
Och för den skull vredgens I nu på livet och jorden. (Nietzsche 1982 s. 34-35)

Nietzsche rör en mängd intressanta aspekter här, han nämner ”Självet” som en slags kraft (likt det undermedvetna som senare Freud skulle definiera och bygga vidare på via Nietzsches tankar (Nietzsche 1982 s. 5)). Människan är mer än den hon medvetet tänker och tror sig vara, den hon medvetet anser sig vara, hon kan både krympa och växa enormt utifrån de sidor hon tror sig vara kapabel till. Men för att återkomma och precisera; den potentiella självskadaren (jaget) känner ångest (smärta/lidande) som ett, enligt Kierkegaard, symptom för att hon befinner sig i fel livssituation d.v.s. inte är sig själv. Dock är enligt Nietzsche självet större än jaget och han menar att det vill jaget inte tro på d.v.s. jaget förstår inte varför eller varifrån allt detta lidande kommer ifrån, men likväl söker jaget efter en lösning, i vårt fall väljer jaget (självskadaren) rakbladet som lösning. Som nämnts är självskadebeteende beroendeframkallande, vilket även upplevs vara fallet hos alla de brev jag fått, t.ex. Elisabeth, hon beskriver även sitt självskadebeteende ytterst lustfyllt i hur det känns att skada sig själv, med sår som leenden, den lilla distinkta smärtan, hur det efteråt känns som om hon andas ren luft efter månader av att andas smog. I det tillfälliga kan självskadebeteende te sig njutningsfullt, som en slags njutning efter det abstrakta lidandet som ångest är, jaget söker efter njutningen istället för att finna andra mer långsiktiga lösningar till sin ångest.

Tanken är att människan ska häva sig själv över sig själv, d.v.s. det övermänniskoideal som Nietzsche definierade och prisade; människan som väljer sitt eget öde, människan som är lycklig i att inte sätta sig som slav till t.ex. andra människor eller en förutbestämd tro/åsikt/system för att finna mening utan skapar och är sin egen mening. (Magee 1999 s. 174)

Istället för att skada sig själv borde, enligt denna vinkling, självskadaren skapa. Skapa kan betyda mycket, inte bara skapa utifrån tanken att skapa likt kreativt målande eller skrivande (fastän detta även kan vara ett tvåeggat svärd, som i berättelsen om Adrian Leverkühns liv, hur hans migrän och ångest är sammanvävd med hans frenetiska skaparperioder (jmf. Mann 2007 s. 467)), fastän det mycket väl kan vara det, definitionen är rikare än så (man kan tänka sig inkludera t.ex. när Frankl delar in mening i bl.a. handling). Kierkegaard talar även om att man måste handla, att endast vilja något räcker inte;

För så vitt det nämligen är fråga om en längtan, förväntningar o.s.v. att de innefattar ett föregående tillstånd, och att detta därför finns närvarande och gör sig gällande samtidigt som längtan kommer till uttryck. Det tillstånd som den förväntande befinner sig i, har han inte hamnat i av en tillfällighet o.s.v., så att han är helt främmande inför det, utan han producerar det på samma gång själv. Ett sådant uttryck för längtan är ångesten; ty i ångesten ger sig det tillstånd till känna, som han längtar bort ifrån, och det ger sig till känna, därför att längtan allena inte är nog för att frälsa honom. (Kierkegaard 1996 s. 69)

(Och för att vara övertydlig; med frälsning menar Kierkegaard att bli sig själv.) Enligt detta kunde man tänka sig att finna sitt värde och häva sig själv över det som trycker ner en (också sig själv) samt förankra sin mening i tillfället och i en av de tre kategorierna som Frankl beskrivit kunde vara meningsfullt för en självskadare. Oavsett om krisen är existentiell eller inte, ångest är ett symptom för ett större problem som kan lösas konstruktivare än genom att skada sig själv fysiskt. Men det är inte lätt att finna sitt eget värde, försöka bli stark i sig själv, ännu mindre ta itu med det när viljan blivit omfördelad till ett självskadebeteende som man både vill och inte vill bort från (jmf. Åkerman 2009 s. 81). Att ta beslutet att sluta skada sig och möta ångesten på nya vägar är att ge upp den gamla tryggheten som självskadebeteendet fyllde, att möta ångesten utan att skära sig efter lång tid av att ha blivit beroende av det. Utan feghet måste vi vara oss själva menar Kierkegaard (likt Nietzsches tankar);

[…] frågan är om någon människa i djupaste mening vill erkänna sanningen, vill låta den genomsyra hela sitt väsen, acceptera alla dess konsekvenser, och inte spara en nödutgång för sig själv och en judaskyss för konsekvensen. (Kierkegaard 1996)

Att vara sig själv måste göras utan plan b. Detta är dock lättare sagt än gjort, som Knausgård skriver så kort och kraftfullt ”Kom ut i det fria, min vän, som Hölderlin hade skrivit någonstans. Men hur, hur?” (Knausgård 2010 s. 424) och detta endast i mental mening, vi måste då åsidosätta kroppens begränsningar (om vi vill ta ett extremt exempel), såsom August Strindberg har Dottern att säga till Diktaren i ”Ett drömspel”;

[…] att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngornas labyrinter. Du har ju sett en hjärna… vilka krokvägar, vilka krypvägar… (Strindberg 1971 s. 144)

9. Kreativitet emot ångest

Aristoteles definierade redan för 2300 år sedan att tragedin (då en åskådare rycks med i t.ex. en pjäs) möjliggör "genom medlidande och fruktan en rening av sådana känslor". (Aristoteles 1994 s. 32) Genom att uppleva och/eller identifiera oss med något sorgligt som en utomstående kan vi bearbeta våra egna negativa känslor och upplevelser. Man kan säga att konsten enligt Aristoteles är "[...] ett sätt för oss att öka intensiteten i våra upplevelser, ett inslag i den etiskt välmotiverade strävan efter ett rikare liv." (Fredriksson 1994 s. 27)

Det finns intressanta fall där kreativiteten varit en stor del av det som ”botat” människor. Ett sådant exempel är Mary Barnes som under 1960-talet omhändertogs utav R.D. Laing's experimentella terapeutiska grupp på kollektivet Kingsley Hall i London. Barnes led av schizofreni och gick bl.a. på chockterapi. Barnes tillstånd blev dock inte bättre, och om det blev det var det högst tillfälligt. Det var inte förrän efter flera år vid Kingsley Hall med sin terapeut Joseph Berke, utan mediciner, chockterapi och dyl., som hon började bli sig själv. Berke möter Barnes i de föränderliga tillstånd hon befinner sig i. Ibland är hon som en 10-åring, ibland som ett spädbarn, endast sällan träder den 40-åriga kvinnan som till slut blir konstnär fram. (Barnes & Berke 1991) Laing som var ledare av kollektivet var emot den dåtida synen inom psykiatrin. Han ansåg bl.a. att schizofreni var tillstånd som behövde upplevas och genomlevas, för att ”komma ut på andra sidan”, han baserade även många av sina åsikter med influens från existentialismen. (Laing 1968)

Kontroversiellt, men intressant. Den s.k. tillämpade konsten har fått ökat fotfäste i vården med åren och det leder mig till fotoprojektet igen. Självskadebeteende är i allmänhet en mycket privat händelse. Det sker i ensamhet där individen är ensam med sin ångest. Ifall individen ifråga inte uttrycker sin ångest på annat sätt än genom sitt självskadande (ingen terapeut, inget måleri, inget skrivande, berättande, inget definierande av känslor) blir självskadandet lätt det som, paradoxalt nog, ger individen mening (vilket undertiteln på Åkermans bok – ”för att överleva” ger en vink om), men genom att sätta ner dessa tankar på papper, svart på vitt och även dela dem med någon annan, kan individen förhoppningsvis (i likhet med det hopp som Sartre talar om inför att möta den hopplösa existensen, d.v.s. vara sin egen herre som ger sin egen mening åt sitt liv) finna en väg ut, en meningsfull väg ut.

Likt Knausgård talar om tonåringarna som har för stora tankar i för små banor (med Åkerman i åtanke att det främst är ungdomar som skadar sig själva), kan det tänkas hur viktigt det är för dem att konkret se andra med liknande problem. Inte en abstrakt ångest i en film- eller romankaraktär (fastän detta även kan vara mycket viktigt), utan konkret i en självskadare som i sina brev beskriver sin väg och varför de vill sluta, och varför detta är svårt. Har t.ex. individen som ser fotoprojektet precis påbörjat sitt självskadande, kan denna förhoppningsvis få insikt i att det är beroendeframkallande (vilket vare sig självskadare eller anhöriga ofta vet om innan det beroendestyrda beteendet redan satt sitt fäste). Om en individ har skadat sig en längre tid, kan det även vara mycket berikande att se någon annan i samma sits. Det finns mening i det gemensamma, människan är ett kollektivt djur; vi dras till likasinnade, vi älskar att bli förstådda och identifiera, på gått och ont, men det är likväl där i de flesta människors liv.

För den utomstående är självskadebeteende oftast djupt obegripligt. Det är lättare att förstå ett fall än ett fenomen, tanken i projektet är att en utomstående från självskadebeteendet ska kunna begripa det så ofta oförståeliga. Berättelserna är intima och anonyma, vilket i sin tur förhoppningsvis kan hjälpa en individ som genomgår självskadebeteendet.

Vårt västerländska samhälle är individbaserat och djupt skalat ifrån den religiösa plikt som var menad att ge mening (vilket i sig självt inte hindrar individen att personligen söka sig till någon slags tro, personlig spiritualitet eller kollektiv/etablerad, men oavsett är tron för ytterst många i vårt samhälle ett beslut som aktivt tas, inget som automatiskt ges – vilket är en stark kontrast till hur det var för t.ex. 50 eller 100 år sedan, fastän ateismen haft fotfäste även då).

Berättelser kan anses vara en djup och essentiell del av mänskligheten som hjälper oss att förstå det oförståeliga. Vi är omgivna av berättelser hela tiden; romaner, filmer, nyheter… Vad berättade människorna om för tusentals år sedan? Många berättelser, sagor o.s.v. härstammar från gamla tider, som har berättats om och om igen och betytt mycket för människan. Hur roligt har vi inte när någon berättar något berör oss, eller vi själv får berätta det vi varit med om, och om det ger någon något, uppskattar vi det inte otroligt djupt?

Vårt samhälle fortsätter att vara individbaserat (jämfört med många andra kulturer) och meningslösheten/ångesten kan kanske bekämpas genom att skapa. Det är inget idiotsäkert system, men det har fungerat för en del människor. Kan rakbladet bytas ut mot pennan?

Bergman sade att en stor orsak till att han gjorde ”Det sjunde inseglet” var för att bli fri från sin dödsskräck, i mångt och mycket menade han att göra filmen hjälpte. När han blev äldre nämnde han även att han fått en rofylld inställning till döden, han såg rentav fram emot den. (Bergman 1987)

[…] att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att aldrig ha erfarit ångest eller genom att sjunka ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt sig det största. (Kierkegaard 1996 s. 154)

10. Sammanfattning och slutsats

Det självskadebeteende som här diskuterats har den gemensamma nämnaren ångest, vilket även syns i breven jag erhållit, men varför är det viktigt att uttrycka sig själv om man lider av ångest?

Ångesten skulle kunna härröra sig från att inte vara sig själv och jag har valt att betona att det västerländska samhället präglas utav individualitet och denna prägel har blivit starkare sedan 1900-talet fram till idag. Vad jag försökt argumentera är att det rent samhälleligt finns en tendens, speciellt för unga, att drabbas av en känsla av meningslöshet, en existentiell kris, i större utsträckning än vad det var förr i tiden. Vi lever i ett samhälle där vi får ifrågasätta och religionen (med syftning till västerländsk kristendom, speciellt i nordiska länder) har tappat sitt grepp och fått någonting ålderdomligt över sig. Den bevarar tradition i större utsträckning än upprätthåller det spirituella (inte alltid men för väldigt många i proportion till hur det var förr). Om det är så får man ändå vara religiös, men i större utsträckning än förr måste man i så fall välja det aktivt, det är inget man nödvändigtvis forslas in till automatiskt (inte att mena att detta inte händer). De flesta människor vill att deras existens ska ha en metafysisk bas, de vill inte leva en kort tid och sedan försvinna och bli till intet.

Varför skulle det vara så? Det har många orsaker men jag antar att det härrör sig från slutet av 1800-talet då den västerländska människan i stora drag hade börjat få världen kartlagd och dessutom kom att upptäcka att rymden inte bara var mörk och (i brist på bevis) ogästvänligt livlös, utan den var därtill oändlig. Vad tro var förändrades markant av dessa upptäckter.

Efter andra världskriget fick den filosofiska inriktningen existentialismen stort inflytande. Den mer etablerade sidan menade att Gud inte fanns och att människan måste ensam möta existensen och ensam bestämma vad som var värdefullt och meningen för människan själv.

Och allt detta väljande och ovisshet kan alltså ge en människa ångest. Friedrich Nietzsche menar att konst och kultur kan fylla detta tomrum. Han talar mycket om det egna värdet och hans övermänniskoideal; människan som häver sig över sig själv, människan som gör sitt yttersta för att vara det jag hon vill vara, människan som väljer att möta sitt öde – man kan säga att enligt Nietzsche blir hela individens mål att skapa utöver sig själv. Och vad innebär detta? Om vi ser det i ramen av vad som här etablerats tänker jag mig att skapande är någonting mycket öppet, det kan visserligen röra sig inom en konstnärlig sfär, men jag ser det som bredare än så och vill även inkludera, i likhet med Viktor E. Frankl, att det kan innebära t.ex. ett arbete som upplevs som värdefullt eller att uttrycka kärlek.

Det är detta arbetet försöker understryka, att människan med ångest inte är sig själv och att gå den svåra vägen emot detta själv betyder olika former av uttryck (i en mycket öppen mening) och om detta steg inte tas så kan människan rentav börja gå mot andra hållet, d.v.s. till viljan att gå under, vilket självskadebeteende ofta har ett drag av, fastän det även har sitt inslag av överlevnad, paradoxalt nog.

Så varför är det viktigt att uttrycka sig själv? Skulle att uttrycka sig själv kunna få individen att bli sig själv – d.v.s. att bli ångestfri – skapandet vore verktyget för ångestfriheten? Kanske, kanske inte. Åtminstone kan det i vissa fall få individen att möta sin ångest under större kontroll. Att uttrycka sig själv kan vara ett sätt att kontrollera sitt liv, finna mening, kämpa meningslösheten – kanske det kunde vara den viktiga orsaken.

Men denna ”slutsats” är sammanvävd utifrån min synvinkel med bas i de filosofer och författare som jag valt att ta upp. Oavsett besvaras inte frågan egentligen - långt ifrån. Jag skrapar på ytan (eller ska vi säga ytan av en yta). I det stora hela är det vinklade antaganden som binder ihop detta arbete, inga desto större praktiska exempel eller bevis.

Jag skulle ha kunnat skriva ett examensarbete utifrån ett av de flertal delmoment jag avverkat. Trots det ser jag, utifrån den fråga jag försökt besvara, att ett flertal delfrågor inte berörs (t.ex. vad innebär det att vara sig själv, vad är kreativitet o.s.v.). Utan allt detta hur ska den egentliga frågan egentligen kunna besvaras? Dock hoppas jag att några av citaten ihop med ett eller kanske rentav ett flertal antaganden berör frågan i någon mån.

Fotoprojektet ”Hope to Quit” fortgår. Genom de brev och självskadeverktyg jag mottagit och dokumenterat tar förhoppningsvis några av de deltagande självskadarna ett steg närmare mot att sluta. För tillfället söker jag fler deltagare och planerar en framtida utställning som förhoppningsvis kan sprida medvetenhet både till självskadare och utomstående.

Källor

Litteratur

Andersson, Claes. 2012, Hjärtats rum – valda dikter 1962-2012, Schildts & Söderströms, 297 s.

Aristoteles. 1994, Om diktkonsten, Alfabeta, 91 s.

Barnes, Mary. Berke Joseph. 1991, En resa genom själens mörker, Stockholm; Norstedts Förlag, 340 s.

Bergman, Ingmar. 1987, Laterna Magica, Stockholm; Norstedts, 337 s.

Frankl, Viktor E. 1986, Livet måsta ha mening, Natur och kultur, 171 s.

Fredriksson, Gunnar. 1994, 20 filosofer, Stockholm; Norstedts, 251 s.

Golding, William. 2000, Flugornas herre, Bonnier, 267 s.

Kierkegaard, Sören. 1996, Begreppet ångest, Nimrod, 181 s.

Knausgård, Karl-Ove. 2009, Min kamp 2, Pocketförlaget, 560 s.

Laing, R.D. 1968, Det kluvna jaget, Aldusserien, 221 s.

Magee, Bryan. 1999, Filosofi - Från antikens natufilosofer till dagens moderna tänkare, Albert Bonniers Förlag, 240 s.

Mann, Thomas. 2007, Doktor Faustus, Albert Bonniers Förlag, 600 s.

Nietzsche, Friedrich. 1982, Så talade Zarathustra, Forum, 295 s.

Sartre, Jean-Paul. 1986, Existentialismen är en humanism, Stockholm; Askelin & Hägglund, 141 s.

Sartre, Jean-Paul. 2005, Äcklet, Albert Bonniers Förlag, 208 s.

Strindberg, August. 1971, Till Damaskus och Ett drömspel, Bokförlaget Aldus/Bonniers, 148 s.

Åkerman, Sofia. 2009, För att överleva - om självskadebeteende, Natur & Kultur, 268 s.

Bibeln, 1984, Normans förlag, 443 s.

Artiklar

Borgdorff, Henk. 2010 The Production of Knowledge In Artistic Research, Draft version, Amsterdam: Amsterdam School of the Arts, 27 s.

Filmer

Det sjunde inseglet. 1957 [dvd], manus och regi: Ingmar Bergman, distribution: Janus Films, ansvarig utgivare: Svensk Filmindustri, filmens längd 96 min.

Persona. 1966 [dvd], manus och regi: Ingmar Bergman, distribution: Metro Tartan Distribution Ltd., ansvarig utgivare: Svensk Filmindustri, filmens längd 85 min.

Star Wars VI: Return of the Jedi. 1984 [dvd], manus: George Lucas, regi: Richard Marquand, distribution: FS Film, ansvarig utgivare: Lucasfilm, filmens längd 131 min.

Länkar

Dogmatik. 2015, Nationalencyklopedin

http://ne.se/sök/?t=uppslagsverk&q=dogmatik Hämtad 8.12.2015

Reddit. 2005, StopSelfHarm, Diskussionsforum för självskadare

http://reddit.com/r/StopSelfHarm Hämtad 8.9.2015

Bilagor

I text bifogar jag inlägget jag publicerade i Reddit’s StopSelfHarm-forum den 11.1.2015. Jag uppger mig studera i Österrike eftersom jag vid den här tiden studerade utomlands vid skolan Fachhochschule Salzburg som en del av mina studier vid Arcada. ”Hope to Quit” påbörjades som en uppgift till kursen Photography in Context med fotografiläraren Andrew Phelps. Efter kursen vidareutvecklades bildserien till det självständiga projektet som presenterades på s. 10.

An invitation to quit and be part of a photo project

I hope this post doesn't come out inadequate and naive, self harm is a broad subject that is experienced very differently. I don't mean to be disrespectful in any way. I don't want to inspire anybody to hurt themselves. I hope this is the right subreddit for this, if not please let me know.

I'm a 23 year old studying art at a school in Austria. I used to harm myself, be depressed and occasionally suicidal and during this period of my life I realized self harm is a very big issue. The more I read and tried to quit with the help of family, friends and therapy I saw how addicting and shattering self harm can be. I haven't harmed myself for two years now.

Quitting works very differently for everybody, but for me a big thing was being able to give away the tool I hurt myself with and concretize my thoughts, feelings and memories into text. It's from this perspective the project is angled.

In my school I'm now attending a course where I'm doing a photo project with image and text. The working title is "Hope to Quit" and it will be a photo series where I need help from self harmers who feel ready/want to try to quit their self harm.

If this interests you, I invite you to write a letter, it can be a couple of sentences to a page of text (or more if you feel it's impossible to tell your story within a page), where you focus on why you want to quit and why it's so hard to quit. Write freely; be as abstract or specific as you feel is motivated for your story. Sign it with your age and a pseudonym (or your first name if you want to). Then take your tool of self-harm (maybe you have many, or not a specific, take one, try to get rid of the rest) you've been hurting/was going to hurt yourself with and put it (safely packed!) in an envelope and mail it to me together with the letter. I will take a photograph of the letter and tool together and make a photo series out of the combined pictures. When I'm finished with the work you will receive a photograph as a reminder of your journey and struggle and hopefully it could help you quit or get you a step closer to quitting. At the same time I hope this project would give the inexperienced within this issue a chance to realize it's a deep serious problem many people from very different backgrounds struggle with.

The photos will to begin with only be shown in my class at school, but depending on the interest and how it turns out I'm up for the discussion to do something bigger with it.

My deadline is 21.1.2015, before that date some photos should be taken and arranged (for my class) so I would need to receive some letters before this date. However, if some letters comes in later than this I will still take the photos and make them a part of the final project, so don't get too stressed about the deadline.

Thank you for your time!

Edit 1: As mentioned in the discussion here below this project could put pressure on the ones who participate with the fact that if a relapse happen it could make the person feel even worse. I want to mention that if you contribute to this project you must ask yourself honestly if you're ready for it and if you relapse how do you deal with it, if you feel unsure it's perhaps best not to contribute. I also like to add the words of [the Reddit-user] suicidejunkie who said this in another thread: "For anyone looking to participate please know that deciding to quit is only the first step. You may make mistakes along the way, and you may relapse, but it's very brave to take that first step towards recovery."

Edit 2: I got a message concerning that if you've already thrown away your tool of self harm is it still possible to participate, and yes that is very possible! Just mention in the letter that you've thrown it away. Also if you don't use a physical tool at all, you can still participate with just the letter.

// R. - 2016