Ricky Linden logo

Tillbaka

Ett decennium av den mörka driften

En intensivlyssning av Scott Walkers album The Drift

Ursprungligen publicerad i Populär Poesi - nummer 29, 2017.

Det är tio år sedan Scott Walkers The Drift kom ut – denna milstolpe i avantgardmörker som tog tio år att skriva – med sina arrangemang och teman som uppdragna ur helvetet likt Adrian Leverkühns musik. Men den som tror att The Drift enbart är en observation i det djävulskt groteska och chockerande misstar sig.

Mannen bakom musiken som föddes 1943 och gavs namnet Noel Scott Engel firade i år sin 73:e födelsedag. Idag är han avantgardmusikens konung, men ursprungligen är han en legend från popmusiken.

På 60-talet var han frontmannen i bandet The Walker Brothers med hits som “The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore” och “Make It Easy On Yourself”. 1967 gick han sin egen väg som soloartist. Hans tidiga soloalbum kan spontant kännas pompösa och romantiskt sentimentala, men förutom kärlek behandlade Walker också teman som trauma, krig och död i sina sånger.

Hans andra album, Scott 2, blev etta på topplistan i Storbritannien och Walkers självförtroende växte. I och med Scott 4 utelämnades Jacques Brel-coverlåtarna. Istället presenterades endast Walkers eget material. Scott 4 är ett förkrossande vackert och ovanligt djupt popalbum. Med Albert Camus-citatet på skivans baksida som proklamerar “a man’s work is nothing but this slow trek to rediscover, through the detours of art, those two or three great and simple images in whose presence his heart first opened” väver Walker ihop en vacker mjuk ram för låtar som behandlar allt från Ingmar Bergmans filmklassiker Det sjunde inseglet, till personliga kärlek i låtar med filosofisk underton såväl som politik genom ögonen från en Vietnamveteran och Stalins brutala regim i Europas östblock. Allt detta utan att det blir spretigt, utan tvärtom allt hör ihop och fungerar oerhört väl tillsammans.

I efterhand är Walker mest ihågkommen för Scott 4, men den sålde inte, raderades av skivbolaget efter endast några veckor på marknaden och glömdes i stort sett bort i tiotals år. Det är oklart om det var för att Walker valde att släppa Scott 4:an under sitt födelsenamn som den blev för djup för poppubliken. Kanske han helt enkelt blev missförstådd som sentimental smörsångare från en svunnen tid, istället för en modern beatnik i utkanten, men ändå tillhörande rockmusiksrevolutionen. Klart är att det oväntade bakslaget knäckte Walker, som med undantag för några spår på uppföljaren ‘til the Band Comes In inte komponerade någonting själv innan 1978, med albumet Nite Flights. Walker hade då börjat snudda vid det mörker han skulle fördjupa sig ytterligare i. Han släpper även soloalbumet Climate of Hunter 1983 som med undantaget för lite 80-tals produktion som har fått albumet att åldras en smula också är en höjdare, Climate of Hunter känns dock blekare än Nite Flights var, som vann respekt hos bland annat. Brian Eno, David Bowie och senare även Radiohead och Alison Goldfrapp med flera.

Men det är inte förrän 1995 med albumet Tilt som Walker fann sitt nya uttryck och repade sig efter besvikelsen 1969. Hans barytonröst är här reducerad och utbytt till ett högre register med mer vibrato och han har nu lämnat sina dagar som popmusiker bakom sig. Tilt är den första delen i Walkers så kallade mörka trilogi som kulminerar 2012 med albumet Bish Bosch, men höjdpunkten finns i trilogins mitt, albumet The Drift.

Soundmässigt är The Drift det mörkaste Walker gjort. Men kontrasterna som möter absurditeten är trots det högst stimulerande och varierande. Som på det andra spåret, Clara, som är en kärlekslåt. Den handlar om hur Clara Petacci, Mussolinis älskarinna, väljer att inte fly ensam när axelmakterna förlorar andra världskriget, utan flyr istället med Mussolini, men deras flyktförsök misslyckas och de blir dödade. En folkhop som samlats kastar sten på Petaccis och Mussolinis lik, som hängts i köttkrokar från en bensinstation.

Händelsen finns bevarad på film. Walker såg detta klipp på en bio när han var ett barn. På den tiden brukade vissa biografer i USA visa lite historia och dokumentärer innan en film började. Walker blev djupt skärrad utav bilderna och de har hängt med honom i mardrömmar ända sedan dess.

Det handlar dock inte bara om det hemska och mardrömslika. Walker har stått på sig hårt i att hans musik nu även har vackra inslag och rentav komik. Det ter sig vara på ett likartat sätt som med författaren Franz Kafka, som kan läsas både tragiskt och komiskt. T.ex. använder Walker ett stycke kött som hans trummis slår på, för att vi ska känna av misshandlingen av kropparna i låten. I dokumentären 30 Century Man får vi rentav se hur Walker regisserar sin trummis. Walker söker nämligen en viss rytm i trummandet av köttbiten.

Elementet av "köttrummorna" används först mycket direkt i låten. Första gången vi får höra det slår stråkarna brutalt in med hjärtlika slag från en trumma och Walkers vibrato proklamerar hur brösten fortfarande är tunga, hur benen är långa och raka, tänderna har blivit för små, sidan av ögonen gröna, håret långt och svart.

Walker beskriver först själva händelsen ytterst direkt, men sedan tar han ett steg bakåt. Musiken tonas ner till några repetitiva gråtande stråkar och Walker berättar med sin sång hur Petacci känner till sitt rum så väl att hon kan navigera det genom mörkret, hon lägger sig ned på sin säng, ser upp utan att fästa sin uppmärksamhet på de 12 stjärnbilderna som är målade i guld i det blå taket.

Walker fortsätter med att beskriva Petaccis nakna fötter på golvet om morgnarna, hur hon tittar ut genom fönstret på fontänen på innergården.

Nu återkommer köttrummorna (Walker fördjupar ofta med oförberedd repetition - både i text och musik), men på ett helt annorlunda sätt. Slagen är likartade i intensitet, men alla tidigare element är utbytta, t.o.m. Walkers röst. Istället sjunger Vanessa Contenay-Quinones, det kan tolkas som om det är Petacci själv som talar till oss direkt. Det är tyst, med undantaget från ett elektroniskt element som har en känsla av porlande vatten (fontänen som tidigare beskrivits). Hon sjunger att hon ibland känner sig som en svala, en svala som av någon orsak, har i misstag förirrat sig på en vind och flyger skrämt in i väggarna och taket, får blodigt huvud, utan att kunna komma ut.

Svalan är nyckeln till hela låten. Låten börjar rentav med att ordet "birds" sägs ut, först av Contenay-Quinones, sedan av Walker. I mitten definieras att Clara är svalan, och sedan i slutet, en ny brytning, efter allt mörker, kaos och helvete så kommer en del som Walker talar, inte sjunger, så det är snarare en dikt inuti låten (fastän Walker håller fast att han är musiker, inte poet).

Delen i fråga lyder: "This morning in my room a little swallow was trapped. It flew around desperately until it fell exhausted on my bed. I picked it up, so as not to frighten it. I opened the window. Then I opened my hand."

Walker ger inga direkta svar och han ogillar att diskutera sina texter för mycket, men han påstår själv att texten är det centrala i hans musik och rekommenderar att man ska läsa texten när man lyssnar på hans musik eftersom det är där förståelsen ligger. Han menar att vad stråkarna, trummorna och även köttslagen gör dikteras av texten. Texten skrivs först och han väntar ibland flera år på att få den rätt, sedan börjar komponerandet.

Men att svalan är Petacci, det är som sagt klart. När hon flyr är hon som svalan som fastnat på vinden, som slår sitt huvud blodigt i vindstaket. Varför är svalan där? Kanske för att den vill bygga ett bo, men väljer därmed i misstag döden? Clara är där för att hon älskar Mussolini och vill inte lämna hans sida. Men beslutet är felaktigt både för svalan och för Petacci. Det blir deras död. Men vad tar Walker fasta på? Han bryter upp med den symboliken i den sista delen, dikten, och utan kontext är den dikten rentav vacker och full av hopp. Det kan inte heller vara samma svala som det har varit frågan om tidigare, för den var blodig, den svalan föll inte utmattad ner på någons säng. Men i sista delen, där detta sker, vem är det som plockar upp svalan? Gud? Walker själv? Någon helt annan? Och vad innebär det att svalan plockas upp och släpps ut genom fönstret? Det svarar inte Walker på. Att döden är befriaren? Att Gud, och därmed nåden och förlåtelsen, i slutändan finns? Att hoppet ligger i att en framtida liknande händelse inte måste få samma slut eller rentav inte hända över huvudtaget?

Walkers teman sammanblandas även på albumet. I det tredje spåret Jesse behandlas hur Elvis Presley som barn ibland tyckte sig kunna höra rösten av sin tvillingbror Jesse Presley, som dog vid födseln, vilket även skrämde Presley senare i livet. Mellan gitarriffet i låten (som är en variation av ett söndrigt Jailhouse Rock-riff) sjunger Walker "Pow! Pow!". Detta refererar, ihop med "like what happened in America" i låten Clara, till när de två planen flyger in i World Trade Center under 9/11.

Varför?

Vad är den röda tråden mellan Elvis Presleys döda tvillingbror, Clara Petaccis död och 9/11? Walker har gett oss ett par ledtrådar. Delvis menar han att han håller sig till känslan, så när han tar sig an ett tema, t.ex. Petaccis förhållande till Mussolini rör han sig inte direkt till det, d.v.s. inte logiskt konkret, utan det är en brygga till en annan plats för att nå den känsla av det han försöker förmedla. Att det handlar om känsla och inte fakta är centralt. För det andra är Walkers texter och musik inget konkret propagerande för hur något är eller inte är. 9/11 hände. Likaså hände Claras våldsamma död och Presleys desperation till sin brors död. Det enda konkret gemensamma är död, men det handlar inte om det. Walker tar hemskhet här och sedan där, väver den, spinner den genom linsen av sin musik och ger oss historiska händelser blandade med personlig rädsla. Det handlar om insikt kontra känsla, och det handlar om att nå inte med analytiskt intellekt, utan genom konst, för där går det att göra det öppet, fritt från det överkonkreta i språket, liknande som det förhåller sig i dikt.

Han rör sig även löst till association till vad som har varit på hans eget album. Skivan börjar med låten Cossacks Are. Låten handlar om hur kosackerna kommer närmare med kalkylerad grymhet. När vet vi inte, men de befinner sig i ett fält av vita rosor, Walker sjunger att i detta tillfälle är det svårt att välja det mest hemska ögonblicket. Det nämns en arm över en död kropp. Det sista kan ses som en plantering till låten Clara, fastän det inte har någonting med kosacker att göra.

Kärlek genom döden återkommer även i det sista spåret, A Lover Loves. Här sjunger Walker om stillhet, en sekund i taget, en dimmig hornhinna, en hand som är kallare än den hand den håller den och allt är inom räckhåll. Låten handlar om nekrofili, men speciellt i den här låten ska man inte avvisa den som konstnärlig onani i det chockerande. Det uttrycks med ett oväntat poetiskt djup, temat blottar sig ej heller på den första lyssningen, utan det sjunker genom repetition på plats. Mycket vågat och vrickat nog lyckas Walker dra det i hamn, precis som hela albumet, det har delvis att göra med resten av skivan och låtens placering.

Låten består enbart av en akustisk gitarr och Walkers röst. Lekfullt kommer några "psst, psst" som Walker sjunger här och var, vilket ger en märklig paranoid underton. Och skivan slutar förstås på ett dissonansacchord, även det typiskt Walker. Alla andra låtar har trummor, stråkar, elektronik, drones, blåsinstrument m.m. Och just p.g.a. att skivan är så intensiv, sedan så tyst, sedan slår det in igen. Man blir på sin vakt och det extra stressande med Walkers musik är att det är som om ens kropp reagerar innan huvudet hinner med, vilket givetvis gör att sätta sig in i hans musik tar lite tålamod, som t.ex. i låten som kommer innan A Lover Loves, The Espace. Där, efter ett mycket intensivt blås- och truminstrumentskaos, blir det tyst med undantag för en gitarr som tyst spelas på slide, och Walker som sjunger "It will look into your eyes, it will look into your eyes". Sedan slår låten in igen och en Kalle Anka-röst sjunger "What's up doc?", Looney Tunes signaturcitat.

Vad innebär det då? Det är man inte lika säker på och visst kan man kritisera att en del av Walkers musik känns som absurditet och mörker för absurditetens och mörkrets skull, men kanske det förhåller sig som med fotografen Joel-Peter Witkin. Han som skapar oerhört groteska bilder när han främst fotograferar lik som han själv arrangerat. Witkin, precis som Walker, berör mycket mer humana ämnen än den groteska död som spontant avbildas, bara man vågar fortsätta möta den och därmed låta vad som avbildas fördjupas. Att lyssna på ett Walker-album är lite som att lyssna på en samling kortfilmer, varje del i en låt är en scen som i en film och när man gått genom låtarna och deras delar i tur och ordning bildas en helhet och ett budskap. Den lärdom mörkret kan ge.

För även Kalle Anka-delen har sin plats tilldelad i The Drift. Skivan är över en timme lång och Kalle Anka som vräker ur sig Looney Tunes-citatet kan ses som något form av kulmen i det absurda som skivan bjuder på. När A Lover Loves börjar är det som om Walker släpper ut en ur den klaustrofobiska kistan man frivilligt låtit honom stänga in en i. Walker slår sedan ner väggarna och låter en stå i ett mycket öppet utrymme; man fröjdas av att få höra en akustisk minimal låt om nekrofili. A Lover Loves får i sitt kontext någonting sorgligt vackert över sig.

Walker må välja att fokusera på det mörka och negativa, men han gör det med en, tyvärr ofta förbisedd, humor och inslag utav något vackert i det mest mörka. Därmed kan Walkers musik tolkas som en tolkning att det är det mörka och hemska, inte det vackra och trevliga som dominerar världen, men samtidigt sätter Walker in ljusglimtar i sitt mörker. Kan några droppar av humor och kärlek sist och slutligen övervinna ett helt hav av ångest och skräck?