Ricky Linden logo

Tillbaka

Den sjungna poesin av en självständig musiker

En intervju med Clara Engel

Ursprungligen publicerad i Populär Poesi - nummer 31, 2017.

Clara Engel är en gitarrist, låtskrivare, sångare och konstnär från Toronto, Kanada som i april släppte albumet Visitors Are Allowed One Kiss. Själv har hon definierat skivan som folk-noir och hymner i minimalistisk avant-blues. Aktiv i över tio år som soloartist har hon med sin säregna röst och hypnotiserande gitarrspel skapat låtar med poetiskt djup.

Tidigare skivor har bestått av Engels röst och gitarr som med jämna mellanrum kompats av olika musiker i Toronto, den här gången bidrog musiker från olika delar av världen, bl.a. Aidan Baker, Armen Ra, Heidi Harris, Leah Dolgoy och Tsinder Ash. Instrumenten är många, bl.a. elgitarr, saxofon, marimba, xylophone, fiol och theremin, men arrangemangen är minimalt arrangerade, ofta väldigt ambienta och Engels gitarr står som en stabil grund för det hela.

- Gitarren har varit mitt huvudinstrument för att skriva låtar. Men processen är inte nödvändigtvis identisk. Många låtar börjar med en fras från mitt anteckningsblock som jag ideligen antecknar i när jag pendlar genom staden.

I hennes barndomshem hade hennes pappa ett flertal gitarrer men hon uppmuntrades att spela piano och flöjt istället. Det var först när hon var 12 år som det gick upp för henne att hon kunde lära sig att spela gitarr. Det tog inte lång tid innan hon fastnade för instrumentet.

- I motsats till pianot och flöjten valde jag gitarren själv. Det gav direkt en annan relation till instrumentet. En fascination som kom att bli en stor del av min identitet.

Gitarrsolon och att vara en gitarrist med betoning på teknisk skicklighet intresserade henne aldrig. Hennes spelstil är inte heller direkt influerad av gitarrister.

- Att direkt kopiera någon gitarrist har jag aldrig gjort, utan min spelstil är snarare influerad av Warren Ellis fiolspelande och kompositörer som Harold Budd samt John Tavener.

Till Visitors Are Allowed One Kiss har influenserna också kommit från böcker, bl.a. Natt och dag av Virginia Woolf samt Glennkill av Leonie Swann.

Som artist anser hon det är det viktigt att hålla sig öppen till världen och därmed fortsätta utvecklas och influeras.

- Jag tror min musik har fått mer färg vartefter jag blivit äldre. Att vara i tjugoårsåldern är väldigt rått. Man är väldigt fylld av livet, men när man tagit sig förbi den tiden kan man landa någonstans med mer nyans och perspektiv. Jag distanserar mig från den populära uppfattningen att konstnärer, och speciellt musiker, förbrukas när de närmar sig trettio.

Engels musik beskrivs ofta som dramatisk och spirituell, men hon har ingen religiös förankring i sitt personliga liv.

- Jag blir dock rörd, trollbunden och även skrämd av den naturliga världen. Mycket mer än för tio år sedan och det inslaget finns mer i mina nyare låtar.

Visitors Are Allowed One Kiss är helt klart en djup skiva som förtjänar att lyssnas till ett flertal gånger för att ge sin fulla effekt. Texterna beskriver bl.a. ett postapokalyptiskt landskap, en ängslig ande, våndan men också dragningen till en ond drottning samt en uggla som genom sin uppenbarelse berövar världen all färg.

- Once a White Owl är min personliga favorit. Den skrev jag, för ovanlighetens skull, direkt i sin helhet och jag spelade in den kort efter att ha skrivit den. Det är en extremt personlig låt som jag känner starkt reflekterar mina personliga upplevelser.

Engels sångtexter är djupa. Hon söker sätt att beröra det undermedvetna, undvika klichéer. Hennes texter beskrivs ofta som poesi som sjungs.

- Poesi brukade sjungas förr i tiden. Det gör mig sorgsen att i dagens läge verkar poesin till viss del ses som ett dött eller åtminstone gammalmodigt medium. Jag uppskattar spänningen som kan skapas mellan ord och musik - hur det ändrar innebörden. Jag ser musiken och den mänskliga rösten som kapabla att berika poesin, men förstås är all poesi inte lämpad för att sjungas och all musiklyrik är inte nödvändigtvis poesi.

En del recensenter har ansett Visistors Are Allowed One Kiss vara en av Engels mörkare skivor. Själv har hon aldrig känt att hennes musik skulle vara särskiljt mörk.

- Att utforska människans förgänglighet, våra sorger och rädslor - de ämnen vi undviker i kallprat - känns befriande och ger mig ett lugn.

Men att ta upp sådant är inte problemfritt. Engel upplever att t.ex. film, teater och böcker upplevs mer mångsidigt och publiken är mer öppna till att bli utmanade än när de lyssnar på musik.

- Musik är precis lika kapabel som andra konstformer att utforska mångtydighet och komplexitet. Musik är dock mer förekommande som någonting man har i bakgrunden. Det har förvrängt allmänhetens perspektiv av vad musik kan vara.

Nästa steg för Engel är en skiva baserad på verk av konstnären och författaren Leonora Carrington.

- Låtarna kommer att handla om fågel- och varghövdade kvinnor i subatomära världar och fler märkligheter än jag kan definiera just nu. Någon gång under 2017 ska den skivan vara klar och den kommer att släppas på det lilla skivbolaget Wist Rec som är beläget både i Dublin och Berlin.